Jag läser Ison Glasgows bok När jag inte hade nå´t och jag tänker mycket om det jag läser. Jag känner mig varm om hjärtat och både skrattar och gråter då jag läser.
Jag tänker på mina elever. De jag hade en gång. En del av dem talade andra språk än jag. I skolan talade vi svenska eller engelska för att förstå varandra. Eller så tecknade vi med händerna och visade med minspel om vi var glada, ledsna om det smakade surt eller hur ansiktet såg ut då vi tänkte. Ibland hade jag någon mamma i klassrummet – för att lyssna till det svenska språket – hur det sjöng om det.
Orden fanns där överallt i skolan. Och språket var och är så spännande. Så tänkte jag alltid. Därför inledde jag alltid med ord. Och en mening. Något som senare utvecklades till lektionen tre ord och en mening. Eleverna älskade orden. Lekte med meningarna. Språket bubblade i samtalen. Läxorna var lekfulla för att språket skulle prövas. En mamma prövade läxan med sitt barn och barnet berättade att mamman lekt att hon var en fjäril och flugit omkring i hemmet som en sådan. Det var läxan som gjorde mamman till en fjäril. Jag tänkte ofta på det. Språket som följer med eleverna hem blir också språket för föräldrarna att möta.
Jag läser hur Ison Glasgows mamma frågar om de nya orden Ison lär sig i skolan:
”- Undra vilket nytt ord du har med dig hem i dag, Ison. Det blir spännande.”
Att fråga så om skolans innehåll!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
