Jag är mamma. En lärare som har barn. Mina barn har en mamma som är lärare. Och jag minns när de sökte sin mamma och fann att hon förvandlats till lärare:
– Nej, nej, NEJ! Inte den där rösten, sa de, inte den där lärarrösten. Jag vill bara ha min mamma. Inte en lärare här hemma.
Det är den där pedagogiska stämman de ogillade.
Jag läser just nu boken: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski. Berättelsens jag är en pojke på elva år. Han har en lärare i sin mamma:
”Det spelar ingen roll om man fyllt elva, man öppnar ändå den största julklappen först. Jag förstod på en gång att kemilådan vara mammas påhitt. Hon köper alltid pedagogiska leksaker. Enligt henne måste leksaker fylla en funktion. Hon lärde mig läsa när jag var fyra, så jag hade ett års försprång i skolan. Jag var den stora stjärnan på dagis. Nu är jag snillet som är ett huvud kortare än alla andra.”
Szalowski; P; Fiskar ändrar riktning i kallt vatten, 2014, s. 18.
Jag minns då min son och jag var i samma skola. Han sa att han inte skulle kännas vid mig. För att han inte ville se mig som lärare. Vi beslöt att hålla låg profil och hälsa lite återhållsamt på varandra om vi stötte ihop. Jag var i en helt annan byggnad än sonen. Då vi möttes ropade han högt och ljudligt:
– Hej mamma!
Det är mors dag idag. Det finns en lärare i mig. En mamma också.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
