Jag har högläst mycket. För alla mina elever har jag högläst, oavsett årskurs. Och jag är en envis högläsare. Jag högläser skönlitteratur, har en bok som jag läser längre stycken ur och varje lektion startar jag med att högläsa ett stycke ur någon bok som eleverna läser. På det viset får jag kontakt med elevernas läsning och vad de läser. Eleverna får, om de kan, välja ett stycke som de vill att jag ska läsa upp för de andra eleverna. Det är svårt att välja och avgränsa men över tid brukar jag ha en hög med böcker ur vilka eleverna markerat sidor där jag ska läsa.
Böckerna sprids, och högläsningen genererar egen läsning. Jag har funnit att de böcker jag vidrör med min röst blir de böcker som eleverna väljer att läsa. De böcker jag inte högläser ur blir liggande. Jag vill alltid visa omsorg om texterna då jag högläser dem, jag läser med värme och inlevelse också då det är svårt, även om jag inte hittar rytm eller förstår det jag läser. Om jag skulle säga att jag inte kan läsa det eleverna vill att jag ska läsa eller på annat sätt visar att jag inte tycker om det de läser kommer jag försvåra läsningen för eleverna. Jag måste ”gilla” texten.
Och jag ”gillar” ofta och så fort möjligheten ges, högläser:
- att högläsa det eleven skrivit, och jag högläser det för eleven, inte för hela klassen. Elevens arbete blir därmed besvarat och bekräftat. Eleven brukar också höra vad eleven vill ändra på eller lägga till.
- alla texter jag undervisar genom högläser jag – jag högläser så att eleverna kan få de nya begreppen förklarade och prövade, vi härmar genom att återge begrepp som alla uttalar.
- jag högläser alltid matematikuppgifterna, kartboken, tidningsartikeln och låter orden finnas i rummet.
- jag högläser …
Jag ser det som ett givande och något som gör att vi kan skapa kontakt med text. Jag kan läsa och genom min röst ska eleverna få möta andra världar och kunskapsområden ännu främmande för dem. Skolan är generös.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
