Ibland är kursen själva boken. Inte själva böckerna. Utan boken. Vi har en matematikbok. Vi har en samhällskunskapsbok. Vi har en bok i historia. Vi har inte fler författare som berättar sin berättelse om kemi, teknik eller träslöljd. Vi har en.
Vi lever i en värld av mångfald. Vi lever i teknikens värld. Textrörligheten är stor, möjlig och omöjlig. Vem säger vad om vad och varför? Källkritiken måste utvecklas, inbegripas i varje textmöte. Med endast en bok i ett ämne måste vi ständigt påminna om att det är en röst bland många fler.
Jag räds ibland det enda bokens värde. Jag tror att böcker ska öppnas. Jag tror att en bok mår bra av en annan bok. Att textvärldar får mötas, krocka, samspela eller säga saker som står i kontrast. Jag tror på bokens samspel med den andra boken.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har nyligen haft samtal om just läroböcker, med representanter för ni/forskning inom ett av mina fält (religionskunskap).
Sammanhang: undervisningen ska vila på vetenskaplig grund OCH uppfylla styrdokumentens krav. Där faller läroböckerna alltför ofta igenom, även när de är aldrig så ivriga att vara i linje med sagda styrdokument,
Jag upplever dem som alltför ensidiga, statiska och generaliserande och att så är fallet stöds av forskning på området.
Ändå används de flitigt.
Varför?
Det undrar jag,
Magda
(som inte kommenterar här så ofta men aldrig upphört läsa och fundera)