Barn ska fostras, säger en del, och menar att de ska lyda. Barn fostras så fort de är i närheten av människor. Genom hur vi vuxna är och hur vi uppför oss. I vårt bemötande av barn. Barn lär sig så.
Men lyda. Den makten över barnet jag ibland kan läsa om, den makten över barn som handlar om att de ska lyda och det utan att bli förstådda. Lydnadskulturen är stark. Normen är snäv.
Vi som står barn närmast måste alltid berätta det barn inte kan säga. Vi måste också vara de som tror på barn. Vi måste alltid ha deras bästa för våra ögon. Det kan inte vara ord som glittrar. De bör bli verklighet.
Det är runt oss det blir kallt för barn. I våra ögon. Med våra ord. Den distans vi skapar genom att göra barn till ett projekt eller ett objekt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tror ibland att det där med att lyda förväxlas med att kunna respektera andra, ta hänsyn, och vara empatisk. Det är förstås så att barn behöver stöd med att utveckla alla de förmågorna. Ibland kan jag se att det stödet inte finns och då blir det problem. Det barnet kan verka ”ouppfostrat” och vara och ha det mycket besvärligt. Så det behöver inte handla om nån slags fostran via makt, utan en god fostran som gör att man fungerar ihop med andra. Den sortens fostran förutsätter förresten att man själv blir respektfullt bemött.
Tack Anne-Marie, delar på Facebook. Och tack för så mycket annat du skriver, hinner bara inte med! Alldeles särskilt om Ellen Key som jag tycker var så spännande. Och för dina tankar om de barn som inte lär sig läsa! Allt gott!
Dette trur eg er veldig sant. Det er eit ordtak som seier: Vi haustar det vi sår. Eit kaldt samfunn vil fostre kalde born… Møter vi borna med aksept for deira eigenart, forståing, varme, inkludering og går framfor som gode eksempel, vil borna lære å akseptere, å forstå, å inkludere… osv.
Takk for mange interessant og tankevekkande blogginnlegg!