– Fundera över vilket samtal du vill ha som förälder, sa jag till en lärare. Det har jag sagt många, många gånger.
Vi måste fundera över när vi har samtal med föräldrar. Om vi ringer hem en fredageftermiddag och säger saker som föräldern tvingas förstå, som sedan lägger sordin på fredagsmyset därhemma, som skapar frågor och som gör föräldern till en åtgärdsförälder där skolan gått bet. Är det detta samtal vi ska ringa en fredageftermiddag? Är detta samtal så akut att det måste berättas då. Hur verkar vår oro för att barn inte kan det de ska kunna om vi hör av oss några timmar innan det är helg.
Jag menar att vi måste finnas tillgängliga om samtalen är av den art att de oroar föräldrarna. Dessa samtal måste göras öga mot öga, med familjens bästa för ögonen, och där vi kan återknyta genom telefonsamtal dagen efter om så behövs.
Kan vi kanske vänta till måndag, tisdag eller onsdag. Kanske vi också kan lära föräldrar att vi också ringer hem för att berätta något glädjande, något som har med lärandet att göra, något som gör att föräldern kan känna sig stolt över sin trulige tonåring som faktiskt tycks fungera i skolan. Vi kan ringa sådana samtal också. Vi kanske till och med ska göra det. Då behöver vi inte titta i almanackan. Ett samtal som talar om något annat än uppförande, tillsägelser och brister är alltid välkomnande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
