På DN´s insida läser jag om skolan. Den då läroplanens ord sattes åsido. Den växande glädje eleverna ska få uppleva i skolan är allt annat än glädje eller känsla av ett eget värde. Den att vara mobbad. Utfryst. Härbärgerande av ordförråd som slängs in för att sedan aldrig någonsin riktig försvinna. Ord om den man är. Ord om den man tycks vara. Skolan är en social och kulturell mötesplats. Skolan är också en mörk plats.
Jag var mobbad. Under några besvärliga år. Och jag bar det under några år ensam. Jag ville absolut inte att min mamma skulle få veta något. Inte för rädslan av att hon skulle agera och vända upp och ned på saker i skola, prata med rektor och lärare utan för att jag ville ha en fredad plats hemma. Om det blev fokus på mobbningen i hemmet skulle jag bli sedd som en sådan också där. Därför stängde jag ute den möjligheten. Jag var mobbad i skolan. Bara där. Det gjorde det hela uthärdligt.
Min lärare fick veta. Oftast är läraren den sista som får veta. Så fungerar det dessvärre. Läraren ser inte för det görs inte synligt då läraren är där. Men då läraren vet och alla vet att läraren vet för det har plötsligt uppenbarat sig, det är synligt och åtkomligt, då är det inte bara obehagligt utan direkt farligt om läraren inte gör något, agerar eller handlar. Då är mobbningen legio. Det är ok att frysa ut mig. Jag är en sådan elev. Det betyder inget att jag far illa här. Läraren vänder mig ryggen. Och då är skolan inte en plats att hoppas på längre. Det är till läraren jag lade mitt hopp. Och det försvann för alltid efter att jag förstått och fått veta att hon visste. Då släcktes något inom mig. Vuxenvärldens ointresse var farligare. De vuxnas förmåga var inte att lita på.
Denna lärnovell skrev jag i somras:
Förlora relationen och avsluta den
På rasten hade några elever fått vara inne i klassrummet. De skulle förbereda en kommande klassfest. Då det ringde in öppnade läraren dörren till klassrummet och tillsammans med läraren gick eleverna in. Jag tillhörde den skara elever som kom in i klassrummet. På tavlan hade klassfestgruppen skrivit:
Vi vill ha klassfest. Alla ska få komma utom Anne-Marie.
Jag var mobbad, utfryst och levde mina skoldagar så. Jag gick varje dag till skolan och varje dag möttes jag av det tysta och det kalla. Jag berättade varken för läraren i skolan eller för min mamma därhemma hur det var ställt och hur mitt dagliga liv såg ut. Jag ville inte att någon skulle få veta. Men nu stod texten på tavlan och läraren såg den. Jag minns skammen jag kände över att vara den som inte skulle få vara välkommen till klassens fest men jag kände också en plötslig lättnad över att nu skulle min lärare få veta, nu skulle läraren sätta punkt för mitt utanförskap. Nu skulle det ta slut.
Läraren gjorde inte en min utan tog tavelsudden och suddade ut texten. Mitt namn suddades ut. Och inget mer sades om saken. Jag fick inte något samtal med läraren. Ingenting hände. Jag vet att det verkliga mörkret kom med lärarens likgiltighet för min situation. Den lilla gnutta skolvärdighet jag kände försvann. Jag upplevde mig som ingen. Jag kunde aldrig knyta an till läraren efter det. Jag höll mig på avstånd. Den här läraren slutade jag relatera till. Mobbingen upplöstes genom att jag själv tog tag i den och ställde mobbarna mot väggen. Läraren talade jag aldrig med. Undvek att räcka upp handen. Undvek läraren i den mån det var möjligt. Idag minns jag inte läraren alls.
Det lilla hör ihop med något större. Meningen på svarta tavlan i klassrummet hörde ihop med min skolsituation. Mitt hopp stod till den ”klokare, större och snällare” läraren. Min erfarenhet blev att läraren inte var den större. Mobbingen var inget läraren kunde hjälpa mig med, en hjälp som den vuxne kunde ge det barn som behövde. Läraren var inte klokare i bemärkelsen att läraren kunde befria alla elever från det som pågick i klassrummet. Läraren var heller inte snällare än eleverna. Läraren gjorde allt mycket värre. Hoppet som ställs till vuxenvärlden släcktes. Det som fanns kvar var eleverna. Utlämnade åt en situation de inte själva kunde lösa.
Det jag var med om och det mina klasskamrater var med om var något ingen av oss klarade av. Läraren blev inte det stöd vi alla behövde i den pågående konflikten. Jag fick inte mina behov tillgodosedda. Jag blev inte sedd. Hemma ville jag inte spegla mig i min mammas omsorg om mig annat än att jag var hennes barn och att hemmet gav mig en fristad där mobbingen kunde hållas utanför. Jag ville ha det så. Ville ha min relation till min mamma obruten, lugn och jag ville inte se min mammas oro kring min situation. Den oron hon skulle visa var jag mest rädd för. Om den skulle vara stor skulle jag inte orka vara den mobbade i skolan. Om hennes reaktion hade varit återhållssam och relaterande till mig hade den varit ofarlig. Jag var rädd för den stora oron och att mobbingen skulle flytta in i mitt hem. Hemma skulle allt vara som vanligt. Det vardagliga och det vanliga ger trygghet och kontinuitet.
Detta är en personlig berättelse om hur viktig läraren var då min skolsituation under några få minuter uppenbarades för inte bara mina klasskamrater och min lärare, utan också för mig själv. Texten på tavlan avslöjade min situation. Jag kunde inte distansera mig från faktum. Orden åskådliggjorde. Jag minns den här händelsen, inte för att jag var mobbad av mina klasskamrater, utan för att jag var övergiven och hänvisad till min situation utan trygga vuxna att knyta an till, få hjälp av eller bara närhet och kraft, att få finnas och bli sedd.
Läroplanen berättar att ”skolan är en social och kulturell mötesplats.” Det är skolplikt och som elev har man inga val än att gå till skolan. Det kan gälla lärare också. Frågan är alltid aktuell.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
