Funderar mycket på saklighet. Det står i läroplanen om lärarens saklighet. Jag tycker mycket om den; sakligheten. Det betyder att eleverna får uppleva sig fria från påtryckningar eller privata anmärkningar från mig som lärare. Jag säger inte att jag inte tycker om elevens text, jag säger inte att jag inte förstår mig på att man läser berättelser om fotboll. Jag säger inte heller att jag själv älskar att läsa dikt. Jag tar med mig dikten till klassrummet och ger den till eleverna. Jag undervisar om hur man läser texter om fotboll, jag undersöker källbeskrivningar rörande berättelser jag inte förstår mig på. Jag undervisar, sakligt, och därmed inkluderar jag elevernas val. Det jag tänker är att jag måste göra undervisning av det, eller det. Något som eleven givit mig av något jag inte kan eller vet men måste undersöka.
Sakligheten är en befrielse. Jag tar med mig författarens röster in i klassrummet. Jag kan möjliggöra en diskussion mellan två texter rörande samma objekt eller innehåll. Jag sätter ihop dem och eleverna får tänka, fantisera, argumentera och samtidigt möta texter i undervisningen. Men helt saklig är jag inte. Jag väljer. Jag väljer ut. Det måste jag också pröva och undersöka. Finns det någon annan författare som också skrivit om det här?
Min kreativitet blommar ut då jag planerar lektioner, funderar över frågor att ställa och komplicera innehållet med. I klassrummet håller jag mig till det sakliga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
