”1749 började han sin litterära bana. Mest känd blev han för sin bok om uppfostran, Emile ou Traité de L`education (Emile eller Om uppfostran) som kom 1762. Den beredde honom olycka. Det franska parlamentet belade den med kvarstad, den brändes offentligt i Paris och Genève. Det utfärdades häktningsorder mot författaren och han tvingades fly först till Genève och senare till London. På grund av förföljelsemanier stannade han inte utan återvände till Paris, där han levde som enstöring till sin död.”
Och boken om Emile kom att få enorm betydelse för synen på barn. Människan föds varken ond eller god menade Rousseau. Han krävde också anpassning från de vuxnas sida och blev därför en försvarare av barns rättigheter att vara barn. Det handlade inte om att låta barnen vara ifred, eller någon slags ”låt-gå-mentalitet” utan mer att naturen har ett finger med i spelet och att det är skada att som kultiverad människa ställa så stora krav på barnet.
Ja, vi behöver förstå våra reformpedagoger också idag. Se tillbaka på utvecklingen. Förstå vår samtid ur det dåtida. Men jag gör en distinktion. Barn är barn. Rousseau utgick från Emile. Jag utgår ifrån barn. Oavsett.
Vi behöver våra ankare då det gäller vind-för-våg-båten skola!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Försvaret av barns rättigheter gällde endast pojkarnas rättigheter. Vi läser idag begreppet barn som om detta betyder alla barn, men det tyckte inte den tidens skribenter och läsare. Så hur ska vi läsa texterna nu? Så som de var avsedda då eller så som vi tolkar dem nu? En smaksak, ett val och en nödvändighet att förhålla sig till, tycker jag.