Hur hinner du? Något om att börja en lektion!

-Jag börjar varje lektion med högläsning, berättar jag.

– Va, varje lektion? Hur hinner du det? frågar lärare.

Skolan är en plats för innehåll. Kring innehållet samlas vi, lärare och elever. Eleverna har sin utbildningsrätt och jag har min undervisningsrätt. Jag har funnit att då lektioner inte startar då de ska upptas mycket tid av ingenting, alltså inte av det som lektionen bör innehålla. Detta bidrar till att eleverna går miste om innehållet och den fokuserade och gemensamma relationen till detta innehåll med läraren.

Eleverna får vänta på lektionsstarterna. Det går åt alldeles för mycket tid åt att få i ordning på eleverna, be dem sitta ned, gå till sina platser och lärarens röst blir trist och sträng, tråkig och i värsta fall uppgiven. Jag fick en klass som hade haft det så. Det tog mig goda 20 minuter att få ordning på klassen. Då detta stod klart för mig lade jag upp en plan för förändring. För tiden som vi anser är knapp är mycket, mycket värdefull. Tiden måste vi förvalta. Och jag vill ge!

I en av mina klasser kom lektionerna igång inom två minuter angiven tid. Under lång tid hade jag visat att jag stod vid mitt högläsande ord, den att jag skulle ge eleverna innehåll som gjorde det värt att komma. Ingenting är ett hopplöst värde. Att ge texter och innehåll det är att verka inom ramen för läsuppdrag och välmående. Så tänkte jag.

Så här kunde jag läsa:

”En gammal tant gick förbi, och plötsligt sprack hennes påse. Äldre människor ger mig ofta dåligt samvete. jag tänker att de ofta har det eländigt, hon såg ut som en tant som få bryr sig om att besöka. Några brunrosa potatisar rullade ut ur påsen, ner på trottoaren. Ska jag vara ärlig så tänkte jag Skit också, varför tog hon inte bara två påsar? För att snåla? Det är sådana tankar som ger mig dåligt samvete. Jag frågade henne om hon ville ha hjälp men hon tackade nej. Tror att jag gjorde henne rädd. Jag tro inte att det någonsin blir fred på jorden.”

Ur: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland.

Självklart väcker texter frågor. Frågorna är viktiga. Vad kan hända? Är tanten gammal eller ensam? Är alla tanter ensamma? Alla frågor behöver inte besvaras. Däremot ställas. Frågor lever sitt fortsatta liv. De kan vila och bida sin tid. De bildar tankar och så skapar det ibland nyfikenhet och en läsare föds. – Får jag läsa den där boken? frågar eleven då. Om eleven spontant frågar eller vill berätta och relatera till texten får de naturligtvis göra det. Lektionen har börjat. Själva läsningen tog 60 sekunder. Inom tio minuter har vi samtalat om texten, berättat om oss själva och så kan vi börja räkna, undersöka geografi eller sätta samman ett batteri. Skolan är generös! Så tänker jag.