Jag har försatt mig i vanmakt. Jag fattar noll och ingenting. Texten framför mig reser sig som en brandvägg mellan vad jag förstår och vad texten söker förmedla.
Vanmakten att vara avstängd språket. Den att sitta med en blankett från samhället där något jag måste förstå presenteras. Jag försöker undersöka fotografierna och bilderna som lättar upp innehållet. Sen letar jag febrilt efter ord som liknar de jag själv kan förstå, från min egen textkultur och mitt ryggmärgsspråk, det jag kan på svenska eller engelska. Ja, kanske på spanska eller franska. I nödfall.
Men ack så illa det går. Nu leker jag med tanken att jag måste förstå och att jag har kommit till ett land där allt jag nu ska läsa presenteras på detta sätt. Jag har inga ord att stötta mig mot, inga viloord som är lika det språk jag måste lära mig. Nej, nej, nej, inte heller illustrationerna stöttar min läsning. Jag ser hus och människor i illustrationerna. Men det hjälper mig inte alls.
Jag är ett frågetecken som skaver i mig själv. Det gör ont, ont, ont! Det känns! Och det ska kännas!
Frågorna jag ställer mig är – Hur är det att vara nyanländ elev? Hur ser språket ut? Hur gör jag skillnad? Hur kan jag tro att illustrationerna stöttar språket för självständigt läsmöte med texten? Vem blir jag då jag själv utsätts för min undervisning?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
