För några år sedan sitter jag tillsammans med elever i ett klassrum där undervisningen är på ett språk jag inte förstår. Jag kan inte ett enda ord. Jag är där för att handleda läraren och följer undervisningen. Det är en utmaning då jag inte förstår undervisningens innehåll. Men jag ser hur relationerna skapas, hur läraren möter eleverna, hur de tittar på varandra, lyssnar till den som pratar, elever lyssnar till läraren och läraren lyssnar till eleverna. Eleverna vänder sig till mig för att bjuda in mig, de ler och bjuder mig att sitta nära. Några vill översätta så att jag kan förstå och delta.
Jag har varit på lektioner där jag inte förstår språket; det japanska lektionsbesöket var ett sådant, det ryska likaså och jag har lärt mig att studera rörelser, förmåga att lyssna, lärarens attityd till eleverna och elevernas attityd till läraren och hur undervisningens fokus blir elevernas och lärarens gemensamma samt hur lång tid det tar att komma i undervisningens ro, den ordning som krävs för att undervisningen kommer i fokus. Därför ber jag att få sitta och notera och delta på det sätt jag kan.
Jag tänker på hur det är att vara elev i samma situation. Där språket är en hög tröskel för medverkan och påverkan. Där språket hindrar lärandet och där lärarens språk är viktigt och kungsvägen in i lärandet och hur mycket kognition detta kräver av uppmärksamhet och strävan att förstå. För vi vill förstå och vi vill ha mening. Jag försätter mig i den situationen att försöka delta utan att kunna språket.
Läraren berättar och eleverna lyssnar. Också jag. Plötsligt visar läraren med handen – ut genom fönstret – och där ett träd. Jag tänker att läraren pratar om träd och försöker memorera ordet som jag tycker mig höra om och om igen. Kan detta ord betyda träd? Jag övar på ordet, säger det tyst för mig själv om och om igen.
Då lektionen är över och eleverna lämnar klassrummet samtalar jag med läraren. Om undervisningen som jag uppfattade den, om ögonkontakt, lektionsstart, ord och text på tavlan, elevernas samverkan med innehållet och lärarens förmåga att lyssna och bekräfta. Det är en dynamisk lektion. Mycket samtal och diskussioner.
Jag kommer att fråga om vad de pratade om. Och jag berättade hur lektionen blir utifrån mitt språkliga perspektiv, jag förstod ju ingenting men blev glad över att ha fått lära mig ordet träd.
– Träd? säger läraren. Hur menar du?
– Du pekade ut mot trädet? frågar jag.
– Aha, när jag pekade ut genom fönstret? Läraren tittade på mig med allvarliga och nyfikna ögon och berättade att undervisningen handlade om växthusgaser och hur dessa påverkar naturen och livsvillkoren för allt som växer.
– Så du sa aldrig ordet träd? frågar jag.
– Nej, det gjorde jag inte.
Vi talade länge om hur vi lär oss språk. Detta var en lektion med modersmålet som kommunicerande språk. Innehållet hämtat ur kursplanen Lgr 11.
Jag tänker på alla elever som kämpar med att förstå och skapa mening under lektioner och hur mycket språk vi behöver för att känna att vi kan delta. Det var och är en nyttig upplevelse och den utbildade mig. Det krävs mycket av både lärare och elever då vi lär oss ett nytt språk och hur vi förstår att eleverna vill men inte alltid förmår. Det krävs mycket av hjärnans arbete att delta under en lektion. Jag funderade över hur jag, trots min vilja att lära, skulle orka med sju lektioner under en dag.
Då det gäller värdegrund är det ett pågående arbete och ett påminnande lärande vi aldrig någonsin kan avsluta eller betrakta som något vi är färdiga med en gång för alla. Värdegrunden handlar om det dagliga mötet med eleverna och utmanas i alla upptänkliga situationer. Det kunde jag och läraren tala om.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
