Jag fann en saga som löd så här:
” – Hur rinner vattnet i Storforsen?
Klingande, springande, svingande, tvingande, ångande, gångande, stångande, språnande, summande, skummande, trummande, brummande, simmande, immande, glimmande, stimmande, hånande, trånande, blånande, dånande, mumlande, fumlande, grumlande, tumlande, gnällande, skällande, svällande, vällande, susande, brusande, rusande, frustande, glidande, aldrig bidande –
allt på en gång i en kluckande, suckande sång med evinnerligt svall rinner vattnet i Storforsens fall.”
Den här berättelsen lästes för mig då jag var barn, 1956 kom boken ut; Min skattkammare, Noaks ark, Natur och Kultur.
Jag kan inte annat än förundras över det språk som kluckade omkring i mitt barndomsliv. Som rinnande vatten.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
