Han var med i Harry Martinssonsällskapet sa han då jag mötte honom en morgon. Jag gick min runda runt vattnet.
Morgonen var så ung. Solen liksom reste sig ur mörkret och skakade ut sin längtan över träden. Daggen blommade på grässtrån och blad. Jag gick där jag gick. Den gamle kom med raska steg. Stannade mig och bad att få hylla morgonen och det vackra med att högläsa en dikt av Harry Martinsson. Mannen läste ur minnet. Han slog ut sina armar mot naturen. Orden kom mot mig som såpbubblor. Sprack upp i mitt inre.
Dikt kan göra vad som helst med lyssnaren.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
