Estonia. 20 år av mayday.

Droppe

Dagen återuppstår. Den där dagen. Den där morgonen. Telefonen. Den väggfasta. Den ringde på fel tid. Orostid. Den ringde. Ringde. Ringde. Verklighetens iskalla ton. In i värmen.

Kaffekoppen. Den där lämnade. Den stod där på köksbordet. Liksom avlämnad. Odiskad. Som om. Allt var ett språng från den stund som var liv. Alldeles nyss hade någon varit där. Nu dödförklarade koppen dig. Den som aldrig någonsin skulle diskas, vändas upp och ned på ett fat. De där intorkade dropparna. Svärtan.

Och tidningarna som fortsatte att komma. Den damp ned i brevinkastet. Om Estonia. De saknade. De överlevande. De borta. Rubrikerna. De stampade på oss som samlade ihop tidningarna. Rubrikerna skrek i svarta ord det vi försökte hålla oss ifrån. Verkligheten. Så ser den ut i en artikel i tidningen. Verkligheten där vi är … främmande.

Barnen i badkaret. De leker. De leker mayday. Vattnet i badkaret utanför på golvet. Det stänker. Jag vaggar min kropp. Ser mina barn. De lekande. Så allvarlig är deras lek. De förstår genom att leka. Stel och orörlig sitter jag på toalettsitsen. Jag har tappat bort alla orden. Jag kan inte leka. Jag saknar plötsligt all förmåga.

Vaknar på nätterna. Vattnet forsar in. I drömmen. Jag räddar mig själv. Räddar min mamma. Räcker ut den där handen som jag räckt ut under alla år. Räcker ut den. Hon säger att jag ska simma iväg. Livet ska du leva.

Tusen samlade sorger i ett rum. Estonia-anhöriga på Ersta. Blicken mot prästen. Den lilla och den späda. Stark i tro. Vår bräckliga möjlighet att famna något av det vi inte förstår. Rummet står stilla. Inga andetag tas fullt ut. Ingen rör sig. Prästen talar. Vi vill hålla fast vid något. Vid prästen. Rummet flödar av vatten. Bogvisiren avslitna inom oss alla. Vi ser varandra. Ingen sorg är den andres lik. Vi har vår egen sorg. Ingen annans sorg får plats. Olyckan delar vi. Platsen där alla vilar delar vi. Vi ville inte vara ihop eller tillsammans. Vi slogs ihop. Vågorna. Vattnet. Havet. Estonia. Vi fördes ihop.

Listorna. Ja. Namnet fanns där. Hon var med. Hon var med. Alla andra var också med.

Barnen och jag. Vi besökte ett av fartygen som cirkulerade platsen. Den kaptenen som tog emot mayday-meddelandet. Vi genomsökte fartyget. Vi tittade på bogvisir. Vi provlåg sängar i hytterna. Vi satt i kaptensfotöljen. Vi höll i telefonen. – Den höll jag i, det var i den jag fick meddelandet, berättade kaptenen. Vi tittade på livbåtarna. Vi provade flytvästar. Barnen frågade. Om Estonia. Om båtarna. Om hur man bygger en båt. Om vågorna. Hur höga de kan bli. Hur höga kan de bli? Barnen var små. De försökte förstå. Kattastrof. Det handlade om en katt. Estonia en båt. Estonia ett land. Pusselbitarna skavde i deras världar. Kaptenen höll om oss. Saklighet är inte farlig. Fantasin kan göra vad som helst med oss.

Varje år har byggt det där korset över den döda. Vår döda. Varje år rivs något upp. Varje år byggs ett kors igen. Många år har gått. Ibland är avståndet lagom långt till händelsen. Ibland är händelsen som vore den alldeles nyss. Om himlen är högblå och hösten vacker kommer kylan, iskylan. Påminnelserna från yttervärlden. Berättelserna som berättas igen. De väcker upp händelsen igen.

Men minnet. Jag hör bara min mammas skratt. Jag hör bara hennes pigga röst när hon uppmanar till det där lite tokiga.

– Ska vi göra något riktigt tokigt idag, kunde hon säga. Då skulle svängarna tas ut, några små tokiga infall utgöra dagen. Då sluter sig sorgen. Den har tvättat bort några minnen, vaskat fram något fint. Och Tranströmers dikt ur Östersjöar:

”Ibland är Östersjön ett stilla tak” en vilsam rad, en stillnad att önska.

Men datumet närmar sig. Radion den berättar. TV visar upp bilderna. Kanske lyssnar jag för att få något litet svar på frågan;

– Var det någon som såg min mamma?

Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.

2 svar på Estonia. 20 år av mayday.

  1. Kristin skriver:

    Tack för vackra ord som verkligen berör och känns igen! Förlorade min mormor den natten och kommer aldrig glömma de olösta korsorden på hennes köksbord..

  2. Anonym skriver:

    Hej. Jag är lärarstudent och har därför sökt mig till din (mycket givande) blogg. Vill bara hälsa att du skriver med fantastisk känsla, och vilket språk! Wow. Lyckliga kan de vara, dina elever. Hit kommer jag att återvända många gånger.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.