Några av mina barndomssomrar var fattiga. Jag var inget barn som skulle eller kunde resa hit eller dit, packa väskor för äventyr. Jag skulle vara hemma. Min mamma arbetade och min pappa var död.
Jag var hemma på sommaren. Det var somrar då vi inte heller hade så mycket mat. Min mamma vände på en del pengar, ett konststycke jag inte förstod mig på men som jag drömde att jag en gång skulle få lära mig för mamma pratade om hur hon kunde trolla med pengar.
Tiden var sådan att man vände på det man hade. Idag är tiderna annorlunda. Man vänder inte på någonting. Däremot vänder man sig från dem som inte har. Under de fattiga åren hade vi något. Min mamma vände och vred på det. Det var inget konstigt att andra vände och vred på sina saker och ting.
Då jag var barn och bodde på den gård där alla andra barn också bodde delade vi villkoren att inte ha så mycket pengar. Därför skämdes inte barn. Eller rättare sagt hade föräldrar som inte skämdes. Kanske var det för att det fanns hopp om framtiden. Välfärden byggdes upp och det gavs signaler om att det mesta ordnar sig och att denna svåra tid skulle vändas till något gott. Framtiden var – till skillnad från nu – inom ramarna hoppfull.
Men en sommar, eller två, tre innan saker och ting ordnade upp sig var det Flatenbadet som var det stora äventyret. Bussar hämtade på morgonen. Ledarna prickade av. Min matsäck bestod av två hårda knäckemackor med margarin och ett salladsblad mellan. Korv kunde jag glömma, kaviar fanns inte för oss. Någon mjölkchoklad hade jag inte heller. I min plastpåse låg en handduk.
Flatenbadet var en barnrik plats. Vi lärde oss simma, hoppa i, dyka och allt som behövdes lära om vatten lärde jag mig där. På eftermiddagen var det äntligen dags för det mest efterlängtade; tre släta bullar, ännu lite varma, och en tetra med mjölk. Vi stod i långa led för att få våra bullar och vår mjölk. Tre bullar! En ljuvlig matstund framför en scen där barn och vuxna uppträdde. Sen bussen hem. Klockan fem var man hemma igen. Solbränd, lektrött, hungrig och lycklig.
Det fanns något för oss som inte hade pengar. Det fanns också andra som inte hade pengar. Det var mer vanligt att man inte hade råd. Jag minns mig inte som fattig. Jag älskade mitt liv på den gård där barnen lekte, där lekarna var många och kollektiva och där sommaren innebar fri lek från morgon till kväll. Vi gick inte omkring i affärer och suktade oss till saker och ting. Vi barn var aldrig i affären. Affären fick man ibland följa med till, men det var sällan. Det gjorde att man inte tjatade så mycket på saker och ting man ville ha. Vi lekte. Lekte. Lekte.
Det är lätt att göra förr-i-tiden till något bättre. Det var inte bättre förr. Men jag lekte bättre förr. Gården var ett äventyr. Flatenbadet var en plats för oss med lite, lite pengar. Ett sommarparadis. Det var en slags rikedom.
QJ, AM, nu sparkade du tillbaka mig till ”grabben på bakgården”. 50-tal och precis lika din uppväxt. Med skillnaden att båda min föräldrar levde då. Fattigt var det.
Behovstillfredställelsen var inte ögonblickligen. Minns att jag en jul önskade mig en lastbil med trailer. Hade gått förbi leksaksaffären med far. När julafton kom öppnades alla julkappar under granen. ”Grabben från bakgården” blev besviknare för varje julklapp som öppnades.
När alla julklappar var öppnade tog far mig i handen. Upp på vinden gick vi. In på vindskontoret. Längst in gömd under något fick jag min sista julklapp. Lastbilen med trailern. Ner i lägenheten lyste ögonen och ”grabben på bakgården” lyste med ögonen när paket var öppnat. Jag sa bara ett ord när paketet öppnats: Julklappen.
Så skilda världar.
Vilken fin beskrivning Ann-Marie och så sant det där med att man idag vänder sig bort, inte vänder och vrider längre. Vår Astrid (90 år) berättade att skjortkragar sprättes bort och vändes på, så skjortan kunde användas lite till. Och Roger – vilken fin berättelse om lastbilen! Fick nästan en tår i morgonkaffet när alla julklapparna öppnades utan att lastbilen fanns där. Men nu är dagen räddad igen:-)
Tack för berättelsen Roger. A-M