Alphabet – filmen vi bör diskutera

Det var genom en recension i Svenska Dagbladet jag blev nyfiken på filmen Alphabet. Idag såg jag den.

Jag blev oerhört berörd. Det handlar om utbildningstanken. Eller drillen i det ekonomiska system där infall ska skapa utfall. Där eleverna drar de korta strået där kunskap värderas högt och kreativitet mindre. Det som berörde mig mest var kanske den affärsman som drivit företag och som med sorg i blicken sökte famna något annat, något som gått förlorat. I hans ögon och genom hans berättelse ställdes saker på sin spets. Det är avsaknaden av kreativitet och avsaknaden av den rymd som lärande innebär då vi får lära oss under förhållande där vi själva är aktörer inte målgrupp.

De kinesiska barnen vilka drillas till Pisaresultatens topp utan förmåga att omsätta sina kunskaper i andra sammanhang än för att producera svar med tomma blickar visade vad som krävs och vad som också går om intet då toppen är nådd. Det handlar om vad vi mäter och kanske handlar allt det andra som vi behöver om det omätbara. Konsten, dramatiken, den egna tiden, musikstycket, mötet med konsten, att dansa och att förstå skönheten i matematiken och det gränslösa som går att skapa med språket.

Det handlar också om att trotsa. Att inte enbart gå i ledband utan att också göra avstickare och uppleva annat. Säga nej till överheter som manar till brott och orätt mot människor, våga visselblåsa i kall motvind, våga stå upp för en annan människa och ta några sjumilasteg i en fantasivärld som speglas i litteraturen och gör oss mänskliga och relaterande. Och tro på människan och lärandet och möta det kärleksfulla tankarna hos den högskolestuderande med Downs syndrom.

Ett barn är ett barn. Ett barn är inget projekt. Inget utbildningsuppdrag.