Ibland tänker jag på alla missförstånd skrivna ord ger, framför allt sms. För med dem kommer inte den egna rösten. Det som skrivs till någon annan blir naket och ensamt, så lätt att förstå annorlunda där läsarens kontext tar vid. Det glada blir sorg. Det kära blir ilsket. Det brobyggande orden blir sönderrivande och nedbrytande. Missförstånd tar vid och missförstånd byggs vidare. Värmen i stämman är borta. Kyliga vindar drar in över den enklaste meningen. Tecken för att förklara texten, en smiley med kärleksfulla ögon ersätter rösten, den lilla elden texten behöver. Värmen till och ansvaret om läsaren. Så här lät min text då jag skrev den till dig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vad fint skrivet. Väldigt poetiskt. Mer sånt, tack! Jag kunde identifiera mig.