Jag minns då jag låg nedbäddad i pigkammaren hos mormor och morfar. Jag var sjuk. Liten krake med feber. Pigkammaren låg precis intill köket. Ett litet rum med handfat. Ett rum för alla som bott hos mormor och morfar. Någon piga hade de aldrig. Dörren lämnad öppen med en springa.
Jag slumrade. Fönstret på glänt. Trädet som fångade in vinden, rasslade till. Fågeln som envist sjöng sin melodi. Repetition. Samma sång om och om igen. Mormor därutanför. Vattnet ur kranen. Radion med väderleksrapporternas ord. Doggers bankar. Mormor bankade ut degen på marmorskivan. Jag slumrade. Halvsov. Febersov. Ibland tystnad. Då hördes klockan ticka. Som ett hjärta. Mormor satt stilla och drack kaffe i ett annat rum. Tidningsprassel. Hon läste. Jag slumrade. Så stegen som kom närmare. En kall hand på min panna. Ljudet av täcket som bäddades om. Ljudet av andetagen. Mormors. Hennes händer luktade kardemumma och vanilj. De frasiga stegen ut ur rummet. Klänningen som lät. Jag slumrade.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
