Om några dagar springer de ut. Studentskyltar skapas. Barnfotografierna skrattar åt studenten. Dåtiden och framtiden mitt i språnget nu. Och skolan som varit en trygghet i många, många år avnavlas och avnavlar. Lärare som betytt mycket tackas av. Tårar över farväl och tårar över betygsbokstäver. Och rutinerna är borta. Framtiden ligger långt framför dem. En del finner den svår. Som en svart säck att kliva in i.
Jag hörde en kurator berätta att det var många, många som kom för att samtala om den oro som fanns i eleverna rörande den framtid som väntade eller inte väntade.
Vägen måste finnas där genast. Läkarlinjen. Socionomen. Advokaten. Och konstfack och musikhögskolan. Och om … man inte hittar sin utbildning … om tveksamheten … och vad ska det bli av mig … och sommarjobbet som inte finns och sommaren som inte avslutas med skolstart. Ett arbete, vilket som helst, för att stå på egna ben. Ett rum att bo i för att flytta till annan studieort. Föräldrarnas plånböcker är källor för möjligheter eller bistra sanningar om att benen måste bära av egen kraft.
Skolan var det dagliga livet, klockslag, studier och skolmat. Skolan var kontakten med vuxenvärlden i lärare, vaktmästare och skolsköterska. Skolan med ämnen som återkom och närvarorapporteringen som såg om och till. Uppväxten i skolan och kunskaperna tillväxt. Nu vinglar den unge på egna ben. Framtiden oviss och otydlig. Som en slags svärta där den ljusnande framtiden inte alls lyser in. Det kan bli väldigt ensamt efter gymnasium och studentexamen. Magarna kan bära oro och sovmorgonen blir allt längre.
Och de vassa armbågarna är ännu inte vässade.
– Måste man slå sig in på arbetsmarknaden? Hur gör man det? Slår sig in? Jag kan inte slåss.
Att vara behövd, efterfrågad och uppleva att man har en plats, en utbildningsplats eller en arbetsplats är att skapa lite ljus i mörkret. Att vara en del av något och känna att man finns för att man deltar i något gemensamt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
