Från fönstret såg jag dem. Pappan med granen över axeln. Barnet som håller i handen. Den röda jackan. Det är tidig morgon. Huset mittemot är under renovering. Glasfönstren urtagna. Det blåser kallt. Vinden letar sig in genom fönsterspringorna där jag står. Snön kommer först många dagar senare. Kanske var det två dagars snökaos för att sen återgå till den normala då isvindarna tar tag i oss och ger oss röda kinder. Det är gott att vara inomhus. Då jag vänder mig om ser jag en husmus sitta på golvplanken och mumsa på något osynligt gott, en smula av något större och jag står stilla en stund. Musen är känslig för minsta ljud och mina rörelser får den att skynda sig att äta upp. Den smiter in bakom skåpen. Det är tidig morgon. Jag hör barnet prata. Jag ser pappan hålla sitt barn i handen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
