Långt ifrån här och nu

 

Körling fotograferar 2012Jag läser Lena Anderssons bok ”Allvarligt talat” (2015). Det är en 30-åring som undrar hur man ska kunna njuta av livet när det snart är över. Alldeles nyss hade jag själv en 30-åring som ställde mig frågan om vad meningen var med allt, om att man måste ha en bild, ett mål med det man gör. ”Jag är inte där än och jag är inte nöjd.” Det ska leda någonstans, det ska bidra till något annat därborta och det gräset är grönare men frågan är bara var detta gröngräs finns. Det är som språnget ifrån här och nu ständigt är närvarande där vi är är just här och nu. Ett slags springande ifrån och ett slags springande bort till något annat. Och ändå. Precis här är livet. Det pågår med sin skröplighet och tvång på verklighetsanpassning medan vi äter vår mat och dricker vårt kaffe.

Jag tänker ofta på hur vi ständigt tvingas se bort från här och nu. Reklamen som säger att gröna kläder är i ropet och när vi upptäcker att vi inte har gröna kläder i garderoben köper vi oss till gemenskapen och klär oss i grönt. Vårt kroppsideal som en gång kom med bilderna av de andra har nu blivit kroppsideal som vi skapar genom att retuschera våra brister på de selfies vi ser oss själva genom. Mobilen som vibrerar berättar plötsligt om andra människors centrum, vad de gör får vi veta via sms, Facebook eller Instagram, de skickas till oss där vi sitter och dricker vårt kaffe i vårt försök att fördjupa samtalet om det där allvarliga. Och allvarligt talat, det stör oss här och nu. För vårt centrum är det enda vi kan utgå ifrån. En bild på en perfekt kropp från långt ifrån behöver inte ett omedelbart gillande och locka oss in i jämförelse och skavande krav om det perfekta. Vi behöver närvaron precis där livet just nu låter oss träffas.

Lena Andersson skriver i Allvarligt talat, 2015:

”Om vi betraktar livet som att vi är på väg till något särskilts men vi kan inte klart se hurd et ser ut, då begränsar det oss i varje enskilt ögonblick. Då letar vi efter hur vi ska sätta ihop de medföljande bitarna så att vi bygger ihop modellen så som vi tror att den ska se ut. Ifall vi i stället för att se det färdiga koncentrerar oss noga på att leva livet, varje dag, ett steg i taget och är närvarande i varje steg, då blir den slutgiltiga bilden något helt annat än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Idén om den färdiga bilden är mycket hämmande.”

 

This entry was posted in Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>