Jag har varit hemma för mig själv hela dagen. Inga brådskande utflykter varken i tanke eller handling. Lugnet och tystnaden har sällskapat med mig. I långsam takt har jag lagat mat och bakat bröd. Jag har gjort saker noggrant. Inga snabba ryck. Eftertänksamt. Jag har tänkt. Tankarna har bakats in i degen som stått på jäsning. Radiorösterna har sällskapat genom min egen on- och offinbjudan. Ljud på och av. Ingen mobil. Och så boken.
Alldeles förälskad i det jag läser. Jag läser. Det är inte längre tyst där jag är. Det är inte vintervitt och kallt. Det är sommar och en annan plats där rösterna blandas in i berättelserna och jag hör mig själv sucka, skratta och säga … nähä … jaha … men se där.
Och då en annan röst manar mig att träna, springa på löpband och lyssna på musik som ökar mina steg och min ork spjärnar jag emot. Jag går helt enkelt inte ifrån den dag jag skapat och tillrett. Jag stannar i den.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
