Jag har intervjuat läsare så länge jag kan minnas. Imorgon kommer min intervjubok ”Ovan trädtopparna” i vilken ni kan läsa om hur läsare tänker om sin läsning, hur de lärde sig att läsa och om de fortsatte att läsa. Dessa berättelser handlar om att läsa eller inte läsa och att både få lära sig och att fortsätta läsa. Läsning handlar om livet varför frågor om läsning också blir en berättelse om livet.
Men jag har funnit att det för en del läsare tycks sitta en hackspett på axeln. En hackspett som pickande berättar att ”du läser inte som du ska och du läser inte det du ska läsa”. Det är en inre röst och en osäkerhet om den egna läsförmågan och om man läser det man ska. I skolan kan läsaren har mött lärarens krav på att läsa något svårare, men läsaren som valt sin bok tycker om den och vet inte riktigt vad som menas med det svårare. Och det är diffust – vad menar vi när vi säger – läs en svårare? Vi behöver utveckla vårt förhållande till läsaren, tala mer med läsaren och inte värdera lätt och svårt. Utan tala innehåll. Vad boken berättar och vad som fängslar läsaren. Många har också upplevt att den där läsningen i klassrummet, där elev efter elev högläser inför alla är besvärande och inte gör läsningen enkel utan att den påverkas av nervositet och därför hindrar läsaren. För mycket oro för det högläsande momentet.
Om detta går att läsa i berättelserna Ovan Trädtopparna. Imorgon finns den att beställa.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
