Jag skriver ofta att jag inte bejakar tyst läsning. Den tysta läsningen är ett mål. Att boken och läsaren är ett. Där ljuden från omvärlden bleknar och rösten i boken är den högsta och den som talar. Men jag ser den tysta läsningen som en utveckling. Inte som en självklar sak som kommer sig av att eleven får en bok och en tyst stund.
Tyst läsning innebär att man kan läsa, kan skapa bilder, kan kliva rätt ned i meningarna och öppna upp den magiska värld som finns där. Men många elever kan inte läsa tyst. Den som kan läsa självständigt och tyst kan vi lätt identifiera genom att säga att det är rast. En läsare som kan läsa tyst lägger ofta inte från sig innehållet i boken för att det är dags att gå ut. En tyst läsare läser vidare.
Tyst läsning är ett mål skriver jag i mitt tidigare inlägg om det livslånga läsandet. Inte ett skolmål. Skolans mål måste vara att skapa förutsättningar för tyst läsning. Det betyder att eleven måste ha undervisning i läsning och hur att läsa. Det betyder att eleven tillåts välja sin bok och inte tvingas läsa en vald bok av någon annan. Vi måste därför differentiera läsundervisningen, göra den till många olika undervisningar, inte till en endaste. Tyst läsning där eleverna hela tiden utvecklas i läsundervisningens samtal och diskussion är mycket viktig. Att eleverna övas och tränas i att läsa tyst kan inte vara ett självständigt mål utan att boken skapar den längtan hos eleven. Det är innehållet som gör att eleven vill läsa, inte tvånget att läsa.
Den tysta läsningen kan finnas i varje klassrum. Låt oss säga den självständiga läsningen. Den tysta är bara utåt sett tyst. Inom läsaren kan det låta. Men som form – den tysta läsningen – tar det lång tid att bli en tyst läsare. Vägen kan vara att dela sina läsupplevelser två och två. Läsa högt för varandra. Prata om meningar och dela dem med varandra. Läraren kan se till att klassrummet delas i en tystare avdelning, den längre bak där de som kan och har funnit sina läsäventyr kan samlas och slå sig ned för att läsa självständigt. De som behöver och vill dela med någon annan eller för sig själv småmumla kan få göra det i klassrummets främre del.
Lärarens roll är att skapa möjligheter att läsa. Det betyder att den självständiga läsningen kan få vara den egna. Men att modeller av läsningen ska vara i undervisning. Låt oss säga att vi låter varje elev lyfta fram en textdel som är spännande eller för eleven viktig, låt oss lyfta den ut i undervisningens samtal, diskussion och analys. Det betyder att eleven får dela med sig av sin läsning.
Lärarens roll under den självständiga läsningen är inte att säga till eleven att läsa. Om en elev inte läser måste läraren varsamt undersöka varför eleven inte läser. Tystnaden som uppstår i ett klassrum kan vara svår för elever, de som känner oro eller de som inte kan läsa får det svårt. Om läraren under den självständiga läsningen ständigt går in och mummeldiskuterar med eleverna skapar läraren förståelse för läsarens behov och kan stötta och utmana läsaren. Boken kanske inte lyckas fånga eleven. Det är inte eleven som ska klandras utan lärare som ska tänka. Då vi lägger skulden på eleverna, att de brister i intresse, eller att de borde man inte gör, kan vi applicera på oss själva. Om någon gjorde så mot mig, då jag läste en bok jag inte tycker om och som inte fångar mig skulle jag själv inte välja läsning, jag skulle välja bort den.
Att läsa för sig själv, slå sig ned med en bok, uppslukas av läsningen är vad läsning kan ge. Vi ska alltid hålla den självständiga läsningen möjlig, vi ska alltid skapa förutsättningar för den i skolan. Då jag frågade en grupp lärarkandidater hur många som läste under den tysta läsningen i grundskolan visade det sig att ungefär hälften låtsasläste. Alltså de spelade upp sin läsning för sin lärare. Men boken som de hade framför sig hade aldrig någonsin öppnat sig inför dem. Det är därför jag talar om läsningen i klassrummet som den delade, som den ständiga, som den gemensamma, inte för den tysta, utan för den kommande självständiga.
Att läsa en bok är en del av läsundervisningen. En del.
Så väl och klokt formulerat – lärarens uppgift är att skapa möjligheter att läsa. För att ha möjlighet att läsa behövs en hel del utöver tid över efter andra uppgifter, och det är lärarens uppgift att tillhanda hålla detta.
Jag kallar den ”tysta” lässtunden för EGEN läsning. Då uppmuntrar jag barnen att läsa högt för sig själva och jag hinner också gå runt och lyssna.