Tyst läsning! Först efter många, många års gemensam läsning!

Körling fotograferar 2009

 

 

 

Den tysta läsningen förbannar jag. Förlåt mitt starka uttryck. Men jag gör det. Och ibland förtvivlar jag över den gemensamma läsningens underordnande den tysta.

Det som gör tyst läsning ännu värre är då lärare gör något annat själv. Inte undervisar. Inte lyssnar på var och en av eleverna utan övervakar att eleverna är just tysta med boken. Om jag fick säga något om läsutveckling och bristande resultat i Pisarapporten så handlar det om att den tysta läsningen har varit den ensamma vägen in i litteraturen eller ut ur den.

Då jag började min lärarbana hade jag tyst läsning. Det var jag utbildad i. Vi läste mycket i min klass. Men jag fanns hela tiden där och undersökte elevernas läsförmåga, läste individuellt med mina elever. Jag satt aldrig med annat.

Jag genomförde också vägledd undervisning där eleverna fick läsa i grupp med mig, då jag gjorde bildpromenader, undersökte samspel mellan text och bild, hur man kunde härleda ords betydelser. Eleverna efterfrågade det här. Jag införde mummelläsning, det betydde att all text fick mumlas fram så att eleverna hörde vad de läste. Jag införde läskamrater, där text i undervisningen alltid skulle läsas upp parvis. Då hade vi korta stycken i omlopp för eleverna att läsa och lyssna ihop med sin läskompis. Det här genomförde jag också bland mina åttor och nior. Jag högläste så många texter jag någonsin kunde tillsammans med mina elever och för dem. Jag utbildade mig i olika högläsningsformer och kom att utveckla högläsningen till att bli muntlig skrivning, ett begrepp jag myntat och vilket betyder att eleverna lånar meningar och utvecklar dem genom sitt eget ordförråd, allt muntligt.

Då jag fick förmånen att ha en grupp lärarkandidater lyssnade jag med dem om deras läsning under grundskolans tysta läsning. Det visade sig att mycket få hade läst under denna timme. Man tänkte på annat. Texterna var för svåra. Bristande engagemang. Trist och tråkigt.

Texter behöver en lärare för att nå ut till eleverna. Text är inget att självklara som eget arbete utan är en kollektiv upptäckt i undervisningen. Att elever inte lär sig att analysera text, ställa sig kritiskt till den, får ställa frågor om den, berätta att de inte förstår skrämmer mig. Den tysta läsningen är bara tyst. Det krävs mycket gemensam läsning för att det tysta mötet, den självständiga läsningen, ska bära fram till mötet mellan läsare och författare. Den där texten reser sig mot läsaren, lockar läsaren, retar läsaren, utmanar läsaren och vill nästa in läsaren i äventyret. Den undervisande läraren har uppdraget att bygga bron mellan text och elev. Det är ett kreativt arbete att hitta frågorna och ingångarna såväl till texten som till läsaren. Ett utmanande och kreativt läraruppdrag.

Den självständiga läsningen … ja, den kommer då man har upptäckt att man inte längre är ensam då man läser. Författaren är där, vännerna i boken finns där och äventyret väntar, det var en gång för länge sedan och en gång i framtiden kommer … Den läsningen!

 

Idag twittrade jag:

Läsförmågan! Demokratin! Orden! Ordet!

Som vi måste verka, utbilda, inkludera, närvara, upptäcka och återföra text till skolans undervisning

 

This entry was posted in Boken i undervisningen, Föreläsningar jag ger, Högläsning, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning. Bookmark the permalink.

3 Responses to Tyst läsning! Först efter många, många års gemensam läsning!

  1. Pingback: Att möta texten tillsammans. | Tankar om svenska

  2. Pingback: Tyst läsning! Först efter många...

  3. Pingback: Tyst läsning! Först efter många...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>