Lyssnar på Per Kornhall. Och magen krymper ihop till en valnöts storlek. Det är bra att det känns i magen. Hans föreläsning, hans bok handlar om vad som händer då elever inte får de kunskaper de behöver för en fortsatt skolgång och vad som händer med demokratin.
Och det ska väcka tankarna om vad jag kan göra. För varje vuxen kan göra något. I skolan kan vi i synnerhet försöka göra något mer än det vi redan gör. Kanske kan man trotsa något pappersgöra och lägga en halvtimme på enskild undervisning och lärande samtal med sina elever. Jag räds det samhälle vi får då många skrivs ut ifrån samhället. Den första plats man skrivs ut ur är skolan. Det är efter de nio åren som man har gått där. Oavsett hur det har gått i skolan har skolan inneburit en daglig mötesplats med andra, lektioner med innehåll, mat, struktur, klockslag och rutiner. Skolan är en plats som är obligatorisk. En samhällsplats som borde innebära en skillnad för var och en. En avstamp till det andra som väntar. Inte den sista platsen där man räknades in och skrevs ut.
Jag räds den utveckling där flera elever inte får det betyg som krävs för att gå vidare i skolsystemet. Jag tror skolan ska tänka att ett avgångsbetyg byggs upp genom alla skolår. Och att läsförmågan är det avgjort viktiga för elevernas skolgång. Om vi upptäcker att den saknas eller att eleverna hamnar i svårigheter, genast analysera läsförmågan hos eleven och sätta intensiva insatser för att motverka att det blir en fortsättning i bristande läsförmåga genom skolåren.
Det får aldrig bli stigmatiserande att inte kunna. Om vi ser elevernas lärande idag och tar ansvar för det vi måste göra för morgondagens undervisning kan vi verka för att eleverna får känna att de kan och få utbildning i det de ska få lära. Det eleverna inte kan får de undervisning om. Och om läsning ska vi undervisa.
Pingback: Ont i magen | Läsa, skriva och leva