Den här artikeln har jag längtat efter. Den att läraren också har en röst i sammanhanget. Jag tänker på den frustration det innebär att lära sig, att inte förstå men att arbeta sig till förståelse, att inte genast kunna utan få stöd och hjälp att lära det man inte kan. Och om skolan inte är rolig så är det för att det ibland är svårt. I det svåra ska vi hjälpas åt.
Lärandet innebär också ett motstånd. Man måste förändra något man tidigare tyckt, tänkt eller hur man uppfattat världen. Det sker inte med enkelhet. Det handlar om att nöta, våga överge, ta in nytt, omforma det nya mot det gamla och det inre gungande känslan av att något händer kring det jag lär mig, jag påverkas.
Om man tänker på frustrationen att lära sig cykla, eller hoppa hopprep, eller att rita en speciell trappa … må vara vad som helst, så kan man aldrig omedelbart. Jag intervjuade mina elever i första klass om hur de gjorde för att lära sig cykla. Ja, alla i klassen kunde cykla. Men hur hade det gått till. Jo, på tusen olika sätt. Det handlade om att få en cykel, ha en cykel att pröva på, en förälder, bror eller morfar, mormor som var villig att finnas där för att stötta, uppmuntra och visa på framtidstron – Du kommer att lära dig.
Eleverna berättade om hur de hade slagit upp sina knän, kört in i korvkiosker, ramlat, hamnat i taggbuskar, lärt sig cykla utan att bromsa. Alla elever berättade om hur de lärde sig. Hur kompisarnas cykelturer inspirerat. Ingen av mina elever sa att det var lätt att lära sig cykla. Alla höll med om att det var jätte, jättesvårt. På frågan varför de lärde sig svarade de – för när man kan är det jättekul. Då kommer man inte ihåg hur man kämpade.
Jag tycker vi ska tala om det där kämpandet. Vi ska tala om frustration och besvikelser. Vi ska inte sätta några diagnoser på frustration eller arga utspel över matematikböcker. Vi ska tala om lärandet. Föräldrar måste också förstå det här. Lita på att skolan gör det skolan ska göra. Det handlar om förtroende. Det måste skolan bygga upp, även då det är svårt, och få föräldrarna att också härbärgera svårigheterna med lärandet. Vi ska minnas hur vi en gång gjorde. Det är motstånd i det mesta. Att lära sig innebär delvis just detta motstånd.
Astrid Lindgren skrev om Ronjas hopp över djävulsgapet. Det ser jag som ett kunskapshopp. När du väl kan hoppa så kan du. Och den lusten gör att du hoppar, hoppar och hoppar av ren kunskapsglädje. Det är glädjen i att kunna. Innan dess möter du svårigheter, frustration, arbetsgemenskap, tankenötande och mängder med processer som både är lätta, enkla och utmanande, svåra. Det är en läroprocess.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Kämpandet har definitivt tappat de senaste decennierna, och jag tycker att ett större fokus måste läggas på att sälja kämpandet till eleverna så att de till slut ser det som en naturlig del av tillvaron. Synd att flit inte hör till de förmågor som skolverket vill att eleverna ska utveckla.
Jag har deltagit i undervisning med lite äldre lärare (väldigt snart pensionsålder). De har intressanta pedagogiska idéer och bjuder på kreativ undervisning, jag måste erkänna att jag blev förvånad över att känna att det de gör känns mer inspirerande än vad jag sett i många andra klassrum. De ställde också höga krav på sina elever. Ibland tyckte jag att det kändes hårt när elever blev ”sågade”, de tvingades ibland att göra om och få för det resultat som de uppnått. Det sved i mitt hjärta. Jag märkte att jag hittade försvar till eleven. ”Ja, det blir tydligare som X (lärare) säger eller som Y (en elev) gjort, men det var ju bra att du förtydligade genom XXX.” Men när jag försökte se hur eleverna tog det hela, så verkade de ändå ta kritiken rätt bra. Kanske får de också mycket positiv feedback, som gör att de känner att kritiken blir utvecklande. Kanske har jag varit mer känslig på att höra det negativa.. I morgon ska jag se om jag kan höra det positiva. Kanske är jag för curling..?..
Jag tror inte det är ärligt att tro att lärandet är lätt. Jag tror däremot att gemenskapen kring det som är svårt gör motståndet mindre. Jag tror på närhet kring det vi lär oss. Jag tror också att läraren kan göra massor för att skapa möjlighet för frustrationen att få finnas och att den inräknas som en del i lärandeprocessen. A-M