Är jag ute och cyklar? Något om viljan att lära!

Jag tycker om utmaningar. Jag tror också att barn tycker om utmaningar. Jag tänker hur barn ger sig själva utmaningar. De lär sig cykla (jag lärde mig själv utan föräldrar – man gjorde det på den tiden då jag var barn) och om föräldrar inte tvingar barn att lära sig utan själva gör så skapas den där inre drivkraften av att man vill pröva något – JAG VILL OCKSÅ!

Jag tror vi ska konstruera lärande möjligheter så att barn och unga blir inspirerade och får den där känslan – JAG VILL OCKSÅ! Kraften i att göra något som intresserar de vuxna och något som de vuxna gör är den absolut viktigaste möjligheten för elever och ungar. Jag tänker ofta att barn ser mycket lite av vuxnas göranden och intressen och det är nog en brist. Motivation föds av att man ser något som gör att man blir nyfiken.

Jag tror också att slentrianen i för mycket repetition och ”mer-av-samma” inte alltid är av godo. Kanhända vi har vaggats in i den trygghet som gör att alla utmaningar och förväntningar blir till faror – tänk om jag inte kan det här? Därmed ska vi inte göra. Vi ska aldrig låta barn misslyckas eller få känslor av att det här kan bli fel och då är jag dålig! Vi måste tänka om. Barn är inte dåliga då de inte kan. Skolans rätt -och felkultur skapar denna känsla. Utanför skolan klarar barn av att misslyckas och pröva igen. Skolan tillåter inte misslyckandet. Det måste bli rätt.

Jag tror vi är helt inne på fel väg. Det trygga är tråkigt. Mer av samma tråkigt. Utmaningar och svårigheter är spännande. Det finns en risk att det inte går så bra om man prövar men det finns också en möjlighet att det går fantastiskt bra och att det är roligt att klura och tänka ihop. Jag tror inte att det var enkelt och lära mig cykla. Jag tror jag föll hur många gånger som helst. Jag vet att jag lärde mig på en hög damcykel och att jag knappt nådde upp riktigt till styret. Varför höll jag på som jag gjorde? Varför slutade jag inte vid första fallet? Vad gjorde att jag fortsatte cykla efter att ha ramlat och nästan kört in i väggen och vinglat omkring utan hjälp och med mina bara små oskyddade ben? Jo, jag ville lära mig. Det var inte lustfyllt. Det var svårt och hemskt men det hindrade inte mig. Jag var på cykeln igen. Lusten den infann sig som den enda belöning jag behövde – att jag till slut kunde cykla. Då ville jag visa för hela världen att jag kunde. Jag ropade på mormor och morfar – TITTA! JAG KAN! Vägen dit hade lärt mig att lärandet har sina fallgropar, sina svårigheter och jag lärde mig den svåra läxan att härbärgera dem och handskas med frustrationen att inte kunna men att vilja.

Det är den arbetssamma vägen till att lyckas. Och att jag lyckas med mitt cyklande är min egen belöning. Varje barn som lärt sig vill ha samma gensvar  – några bejakande ögon som ser och deltar i glädjen. Inte orden – Så duktig du är! Inte de orden.

Anne-Marie


This entry was posted in Hinder för lärande, Misstagen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Skriver om ditt och datt and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Är jag ute och cyklar? Något om viljan att lära!

  1. Tirsten says:

    Fler trasiga tvättmaskiner i undervisningen skulle jag vilja säga… =)

    Tirsten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.