Läsförmågan erövras dagligen! Överger vi eleverna?

Den största faran för en elev är att läraren förutsätter att läsförmågan är erövrad. då vi förutsätter och förväntar oss något av eleverna i det tysta är det riktigt farligt. Elever vet att de har de här förväntningarna, att de förväntas kunna läsa. De lär sig det. Klivet från årskurs tre till årskurs fyra är ett gigantiskt kliv i en förändrad läskultur. Då kommer ämnesspråket och då slutar läsundervisningen. Elever vill inte blotta sin oförmåga. Om inte den dagliga läsundervisningen existerar kommer budskapet att du ska kunna läsa och förstå infinna sig hos eleven. Frågan är om eleven vet vem som kan stötta och hjälpa då hela lärklimatet inte längre stöttar och hjälper eleven.

En stöttande och bekräftande läsundervisning ska bära ut texten till eleverna. Vi ska vara genuint nyfikna på mötet vi skapar mellan elever och text. Hur kan texten skapa inre bilder för dig? Hur gör vi då vi inte förstår? Hur förstår vi detta ord? Finns det ledtrådar i texten som gör att du kan förstå? Den tysta läsningen, den ensamma läsningen, gör en läsare mycket ensam. Det vill säga om författarens text inte räcker ut sin välmening till läsaren och stöttar. Jag har ställt mig en hel del frågor:

• Vad vill jag själv belasta min läsning med?
• Vill jag skriva recension av den bok jag läser? Varför? Varför inte?
• Hur privat är min läsning?
• Som lärare har jag ställt mig frågan om jag litar på författarens förmåga att binda läsaren till innehållet?
• Varför släpper eleverna uppgifterna så snart det ringer ut för rast?
• Varför säger vi tyst läsning?
• Om jag får i uppdrag att läsa i 20 minuter – vad gör det med min läsning?
• Hur ska jag undervisa?
• Varför ska jag undervisa?
• Vilka läsupptäckter gör jag då jag undervisar?
• Hur kan läsundervisningen göras till en del av mina lektioner?
• Hur talar jag med och om läsutmaningar med eleverna?
• Hur vet eleverna att jag inte förstår texter?
• Hur visar jag eleverna hur jag gör då jag inte förstår?