Ofta då jag läser böcker blir jag högläsande. Jag utbrister något och så vill jag att det jag reagerar på också blir något jag får prata om. Något i texten gör att jag stannar upp och vill fråga hur någon annan förstår det jag läser eller så är jag så innerligen lycklig över det jag läser att jag vill pröva orden i det fria. Ja, tyst är jag inte.
Jag minns då jag läste Bea Uusma´s bok ”Expeditionen, in kärlekshistoria”. De som var där jag var blev mina mottagare. Jag var tvungen att högläsa ett stycke här och ett stycke där. Dessutom så kunde jag inte slita mig från boken för en matbit utan pratade om det jag läst under frukost, lunch och middag. Det slutade med att alla började söka på nätet om Andrée-expeditionen, om botulism och ju mer jag läste och delade med mig desto större aktivitet bland de andra. Det slutade med att vi sökte upp en film om Andrées luftfärd. Den textrörligheten kom sig ur min egen läsning. Om den hade varit tyst … så hade den inte involverat de andra. Och mitt eget intresse hade inte vuxit som det gjorde. Jag tror på samtalet, på litteraturens förmåga att ge ett fokus, och de tankar som Lev Vygotskij har om det sociala lärandet och tankarnas uppkomst. Det kräver en runda utanför systemetet.
Men jag är också en tyst läsare. Den då jag försjunker djupt in i dialogen med det författaren skriver. Men då har jag läst i många, många år. Som jag älskade att läsa för mig själv också. Men det var då jag upptäckt hur mycket min läsning påverkade mig och kom att betyda mycket för mig. Att jag aldrig någonsin var ensam då jag läste. Även då jag var för mig själv. Den självständige läsaren.
Jag tror envist på den undervisande läraren! Den kraften att sätta texterna i rörelse i klassrummet. För att förstå. För att undersöka. För att ställa sig kritiska till. För att höja livsrymd. För att förstå sin tid här och nu genom förflyttningarna mellan då och sedan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
