I Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, i översättning av Peter Samuelsson, 2017 läser jag:
Han ansåg att poesi kunde bota eller i alla fall komma ganska långt på vägen mot att bota nästan alla krämpor. Han ordinerade dikter till sina patienter som andra hakimer ordinerade piller. Han kunde plocka fram en vers som var kusligt passande för varje sjukdom, varje tillfälle, varje sinnesstämning och varje hårfin förskjutning i den politiska stämningen i landet. Denna vana skänkte ett djup åt livet omkring honom, men det gjorde det samtidigt mindre unikt än det var. Den fyllde allt med en subtil känsla av stagnation, en upplevelse av att allt som hände redan hade hänt förr. Att allt redan hade skrivits, sjungits, kommenterats och införts i historiens annaler. Inget nytt var möjligt. Det var kanske därför som de unga omkring honom ofta fnissande flydde sin väg när de anade att en vers var på gång.
sid. 26
Jag tänker lite på den fina berättelsen av Ulf Stark; Sommar i stora skogen, där farfar ska berätta för barnen om viktiga saker. Det tar ofta lång tid innan den där berättande rösten har något att säga den unge. Det kan krävas tid och erfarenhet innan berättelsen får ett annat innehåll.
Hej HOPP!
Anne-Marie