Det faktiska med siffror: att åskådliggöra för ett barn med sorg

Den lilla eleven slokade alltmer med huvudet. Livsgnistan tycktes borta. Han var orolig och sorgsen. Han tydde sig till mig. Men hade inga frågor. Jag lät honom vara intill mig och själv justera sina behov. Inte säga att han inte fick sitta där jag var utan tvärtom välkomna.

Det visade sig att hans pappa skulle resa bort. Pappan skulle vara långt bort. Jag ringde hem för att fråga. – Jo, pappan hade fått ett uppdrag i ett land långt hemifrån och allt var mycket spännande för pappan. Mamman tyckte också att allt var mycket spännande. Det talades mycket om avresan. Men sades inget om hemkomsten. Och pojken fick inte ihop denna glädje. Varför är det roligt att resa bort?

Den lilla pojken blev rädd för förlusten av pappan. Pappan talade om att resa bort till ett land långt, långt ifrån. Och pojken hade ingen orientering, vare sig i tid eller rum. Att pappan skulle komma tillbaka visste pojken heller inget om. Ibland förstår barn vuxna på detta sätt och ibland förstår vuxna inte att barn bygger upp föreställningar. Sorgen som pojken kände var den att pappan skulle resa, oklart när, och för alltid. Den sorgen kan vem som helst identifiera sig med. Den är bekant för oss alla.

Jag tänkte att jag kunde undervisa honom till stöd och hjälp. Först var det hotet om förlusten. Jag tog ett måttband. Jag visade honom med att räkna när pappan skulle åka iväg, det var om åtta dagar. Åtta cm blev dessa dagar. Jag ritade ett ordentligt streck på måttbandet. Pappan skulle vara borta i tre veckor. Vi räknade ihop dessa dagar och markerade ett streck när pappan skulle komma hem. Därefter räknade vi de dagar som skulle fortsätta. Pojken fick också en tuschpenna för att stryka dagarna i måttbandet. Dag för dag. Hans glädje kom långsamt tillbaka. Vi tittade också på kartan. Vart skulle pappan åka? Hur såg det ut i kartboken? Hur långt var avståndet? Hur skulle pappan resa? Och pojken kunde famna pappans resa på ett mer konkret sätt och kunde famna sin sorg och göra den rumslig och greppa något om tid.

Detta befriade pojken. Han hade sin karta och sitt måttband. Och sin pappa.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Barns sorg är randig, Kommunikationen. Bokmärk permalänken.

5 svar på Det faktiska med siffror: att åskådliggöra för ett barn med sorg

  1. mie skriver:

    ANNE-MARIE, du unika, generösa,avläsande medmänniska och pedagog.

  2. Kerstin Forsberg skriver:

    Vilken underbar berättelse om hur du kunde underlätta för pojken!! Men framför allt är det härligt att ta del av ditt engagemang att försöka förstå, välkomna hans närhet och finnas för honom! Det är väl just detta som är att finnas till för någon som behöver en. Det är klart att skolan blev lättare att klara när han visste att pappa skulle komma tillbaka.

  3. A skriver:

    Underbar, insiktsfull, varm och omfamnande pedagogik.. man kan bara hoppas att ens framtida barn tas om hand med sånt engagemang och sån empati.

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack för värme i kommentarerna. Jag sänder det tillbaka till er. A-M

  5. anna eriksson skriver:

    Så fint! Tänker så viktigt att vi uppmärksammar, lyssna in och bekräfta barns känslor. Hjälper dem förstå omvärlden. Risken är annars stor att det även påverkar närvaron och kan bli ett blir hinder för inlärningen i skolan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.