I mina böcker skriver jag om hackspetten som sitter på läsarens axel. Den som gör att läsaren finner sig bedömd och värderad. Jag läser inte det jag ska och jag läser inte på det sätt som förväntas. Jag har intervjuat människor om deras läsning sedan 1995. Inte sällan viker de undan boken de läser i rädsla för att bli värderade som en sån. En sån som läser något de tycker om men som kanske inte anses som ”god” litteratur.
– Jag läser deckare men har Dostojevskij Brott och Straff på nattduksbordet, sa en gammal kvinna jag intervjuade.
– Berätta om deckaren, sa jag.
– Äsch, inget märkvärdigt, sa hon.
– Måste vi värdera den, frågade jag.
– Åh, nej, jag läser för att det är spännande, får man läsa så? frågar läsaren som läser för att det är spännande.
Kvinnan berättade om boken och alla de andra böckerna i samma serie. Om vänskapen hon kände och att hon kände igen sig i miljöer, personregistret och författarens sätt att formulera sig. Om alla deckare hon njutit av men undrade varför hon skämdes över sina böcker och sin läsning.
Många jag har träffat gör det. Skäms. Att känna skamkänslor handlar om att det finns någon annan där som väcker dem. Ingen vill inte bli bedömd. Man, jag, du, vill bli inbjuden i ett samtal. Inte möta någon som sitter på en hög häst och tittar ner.
För att råda bot mot en sådan känsla frågar jag varje läsande om just den boken de läser, om hur de hittade den och vad man vill säga om boken utan att värdera den inför mig. Att vara genuint nyfiken på vad läsaren läser och inte tro sig vara en ”bättre” läsare för att man inte läser samma sorts litteratur. Jag iscensätter också möjligheter för elever att dela sina bokval med varandra i det jag kallar en bokberättarsamtal där vi träffas för att visa de böcker vi har lånat. Samma sak gör jag då böckerna ska lämnas tillbaka. Då berättar eleverna om sin läsning och i denna ring kan de som inte har någon idé om vad att läsa få uppslag. Inte sällan lånas böckerna direkt från varandra under samtalet. Eller ger eleverna idéer om vad de ska låna innan de går till biblioteket.
Deras fria samtal om böckerna de lånat eller har läst utbildar också mig. Jag aktar mig noga för att värdera och anse något om de böcker de läst. Jag lyssnar och deltar i cirkeln med den bok jag har lånat eller läst:
Jag blir också nyfiken på hur elever tänker om det de läser och vad som berättas om boken. Jag ser också hur de välvilligt delar med sig av det de läst till en möjlig läskompis.
I min bok ”Väck läshungern” (2018) skriver jag om exkluderingen som gör att det lilla barnet längre fram förknippar bokläsning med obehag. Kapitlet heter TILLHÖRA EN LÄSEKRETS:
Med boken kommer styrandet av lyssnarna. Den som inte fungerar i sagans ring får varningar och får istället sitta stilla i ett annat rum som vaktas av någon som håller ordning på barnet. På utvecklingssamtalen talas om barnets svårigheter. Sagostunden blir förknippad med något som rör barnets oförmåga. Bandet till sagan krånglas till. Boken och stunden kopplas inte samman med lust och glädje. Idéerna som boken väcker får inget utrymme. Samtalen som boken skapar är ingen intresserad av.
Att inte få tillhöra gruppen är skrämmande för den exkluderade. Att vara utanför är värre än alla faror sagorna berättar om. Att inte vara den som fungerar i ringen är värre än sagans monster under sängen.
Jag förstörde till en början många lässtunder eftersom jag hade så många krav på barnen innan jag började läsa för dem. De skulle sitta stilla och de skulle inte … nej, lägg undan den där … pilla inte på saker och ting. Men jag märkte snart att jag försvårade för barnen att möta boken.
Det drabbade fräst dem som hade liten erfarenhet av böcker och högläsning. De var också de som fått för många tillsägelser som sa att boken var tråkig.
Om boken används som diciplinåtgärd kommer den i kläm. Det är för många måsten kring den. De idéer som boken ger barn och deras vilja till dialog avfärdas med att de stör. Bokens innehåll har stört barnen och det är ju själva dess syfte.
Min erfarenhet (avsett ålder och årskurs, skolform) är att barn lär sig att lyssna när man läser för dem och fortsätter att läsa för dem, även om de inte kan sitta still. Om barn får lyssna blir de ofta lugna av det och i gemenskapen med andra kan lyssnandets lugn delas. Det sker genom den mänskliga rösten, berättelsen, den visade toleransen och generositeten där texter får komma ut ur pärmarna och ut till barnen.
Vi måste ladda böcker och läsning med värde och med generositet. Vi ska med våra gester och ansikten visa barnen att boken har något att berätta. Och när boken öppnas så kommer inget kunna locka oss ifrån de som sker där. Och alla är välkomna och får vara med. Vi kan hoppa när något i boken hoppar, kramas när man kramas och skratta när någon skrattar. Allt är sprunget ur boken och blir aktivitet.
Om boken betyder tillsägelser och arga blickar, hot om att inte få vara med, så kommer den som sagt kopplas till obehag och den vi läser för inte uppfattar stund som något roligt utan hamnar i negativt fokus. När barnet sedan börjar skolan är bandet till boken svaga. Och när föräldrar och lärare påpekar något om hur barns läser och kanske har svårt att koncentrera sig och tvingar det att läsa, förstärks avståndet till boken. I årskurs fyra suger boken och vi frågar oss varför.
Lösningen ligger alltså i att som vuxen ladda varje stund vi läser tillsammans med nyfikenhet, glädje och inbjudan till gemenskap.
Det viktiga vi kan göra för att främja läsintresse är att låna ut av vårt eget intresse för att läsa. Men också att vi är intresserade, genuint intresserade, av boken eleven läser. Mindre vem eleven är som läser den. Mindre av bedömande och mer av vilja att lära, förstå och undersöka.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
