Hunden och jag. Vi står på trappen till världen. En trottoarstädartraktor bullrar och kommer närmare och närmare. Hunden tittar upp mot mig. Jag tittar på hunden. Signalerar att det här är inget farligt. Hunden tittar på maskinen. Tittar på mig. Sen tar hunden ett litet skutt ut i världen. Jag tänker mycket på att också hunden läser av hur jag reagerar. Om jag blir rädd, vill gå in, kommer hunden förstå att det är fara å färde. Min hund tittar ofta på mig när hon är rädd. Sen klarar hon av det hon ska för faran är inte så farlig som hon känner. Hon litar på mig.
Jag tänker ofta på hur vi människor är. Hur vi sprider oro mellan oss. Barn läser av oss. Att hunden gjorde det förstod jag sent i livet. Att barn gör det förstod jag som det barn jag var och själv tittade upp mot mina nära. När de tycktes lugna så lånade jag lugn av dem. När de var oroliga kunde min oro stegra sig mycket mer. Jag var ett barn som kunde fantisera och hade för lite kunskaper för att hålla saker och ting schack.
Som barn skrämde vi upp varandra vi barn. Det handlade om kometen som for omkring utan styrsel i universum. Ja, nu var den inte längre i universum utan alldeles i närheten av jorden och faktiskt precis över Enskede där vi barn stod och skapade ängslan och rädsla. Vi hittade på ett datum när kometen skulle komma. Också ett klockslag. Det talade vi länge om, vilket klockslag som vi tyckte var bäst. Vi ville helst ha ätit middag innan den slog ner så därför bestämde vi ett datum och en tid på dygnet som var efter middagen. När dagen kom var jag skräckslagen. Mina lekkamrater likaså. Men vi var rädda tillsammans så det kändes efter ett tag som en lek att vara rädd ihop. Vi började leka för det ville vi hinna med. Efter middag satt vi och väntade var och en för sig. Det åts middag. Det dukades av, det diskades … och man fick en liten stund ute innan sänggåendet. Vi satt ihop på trappen och väntade.
Ja, vi överlevde förstås. Och undrade om kometen slagit ner i Indien eller någon annanstans. Sen var den faran över. Då hörde vi talas om Svarta Damen och så spann vi vidare på hur vi skulle handskas med henne.
Jag tänker på det där med rädsla. Också när jag ser små barn som blir rädda men som får bemöta lugn.
På tunnelbanan står en tant med ett barn i handen. In på tåget kommer en man med en stor hund. Barnet blir rädd och tittar på hunden. Hunden står stilla vid sin husse. Barnet trycker sig närmare tanten. Tanten tittar ner på barnet. Läser av att barnet är otryggt. Tanten ser sig omkring. Ser hunden och mannen. Tittar tillbaka på barnet och säger:
– Du ser hunden. Du blev lite rädd.
Inget mer. Barnet tittar upp på tanten om och om igen. Tittar växelvis på hunden. Tanten flyttar inte på sig, drar inte heller barnet närmare sig men låter barnet trycka sig närmare, och tittar på barnet med lugna och trygga ögon. Hela tantens väsen utstrålar lugn. Hon är inte rädd. Hon berättar att det är inte farligt med hunden och samtidigt bekräftar hon att barnet blev rädd för samma hund.
Det hade kunnat vara på ett annat sätt. Att tanten reagerar på barnets rädsla och försöker agera på den genom att också bli rädd. Då kommer tanten att dra barnet åt sidan och försöka ställa sig på en annan plats och därmed skydda barnet från sina känslor. Det kan också vara så att tanten är livrädd för hundar och barnet har lärt sig att hundar är farliga och att rädslan för den finns hos den vuxne. Om vuxna är rädda är det farliga så mycket farligare. Om vuxna är rädda är det otryggt att säga att man själv är rädd. För då förstoras det farliga. Allt blir så mycket farligare.
Barn läser av oss vuxna. De har inte samma kunskaper om konsekvenser och långtgående följder. De känner samma saker som vi vuxna gör men kan inte bemästra sina känslor. De känner och när de känner att de är rädda tror de också att det de är rädda för är farligt.
Men barns känslor måste bekräftas. Det är inte ”fel” att känna. Däremot är det inte alltid rätt att agera på barns känslor med egen rädsla. Det tanten gör är att hon både bekräftar och tryggar barnet på en och samma gång. Den kontinuerliga ögonkontakten mellan barn och vuxen berättar att det barnet upplever som farligt inte är farligt. Barnet kan tanka lite trygghet och genom den vuxne lära sig om hur man kan hantera sin rädsla.
Vi behöver lära oss det av vuxna. Barnpsykologen och psykoanalytikern Bruno Bettelheim har berättat hur han satt i famnen hos sina föräldrar när bomber släpptes över platsen han bodde på. Föräldrarna var lugna och han upplevde därför ingen rädsla. Han beskrev stunden som en stund av gemenskap och att det som ägde rum utanför var som ett fyrverkeri. Han var ett barn. I famnen på sina föräldrar fann han deras trygghet, inte deras rädsla och oro.
När vi blir oroliga vi vuxna tenderar vi att berätta för mycket. Redan det kan få barn att ana ugglor i mossen. Min mamma var fåordig när jag var rädd. Sa inte så mycket alls. Hon satt med sitt korsord och sa ja, ja när jag talade om kometen. Det var som om hon ryckte lite på axlarna när hon slog upp ytterligare en kopp kaffe och frågade om jag visste vilket ord som betydde si och så och hade fem bokstäver.
Hej HOPP.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
