Att läsa: Hur ska man annars veta att det finns/fanns något annat?

Jag läser just nu böckerna om Kulla-Gulla. När jag läser blir jag ömsom det barn som läste böckerna en gång för länge sedan och ömsom den vuxne som läser dem med all den kunskap jag har. Jag dras med in i berättelsen. Den första boken fångar mig med allt vad den har att berätta. Jag känner starkt med Kulla-Gullas rättspatos, hennes omsorg om andra och hennes styrka både i sinnet och i armarna. Hon står upp. Hon lägger sina armar om den svagaste. Hon tål stryk från en matmor och lever bland ord hon inte skulle behöva höra. Berättelsen handlar om ett mycket hårt liv i det fattigaste av fattiga. Alla lider nöd. Livet är att kämpa från det att man kliver upp tills stunden man går och lägger sig. Fylla och alkohol är en flykt och ställer till det med slag och ilska. Sjukdomar är farliga. Det onda. Det som klöser invärtes. Korna ska mjölkas och lagården ska mockas.

Ur boken Statare (1975), kan  vi läsa berättelserna om hur hårt och svårt livet i fattigdom kunde vara:

Jag var äldst av barnen. Fick börja redan vid 8-9 års ålder att köra tröskverket för 40 öre om dagen. Sedan när jag var 15 år. då hade jag 67 öre om dagen på sommaren. Arbete i 10 timmar, 40 öre på vintern om dagen. Dessa pengar såg jag inte ett öre av. De fick far takt, nr månaden var slut. Han behövde dem så väl. Jag är så glad och tacksam för att jag inte gjorde något anspråk på den lilla förtjänsten. Min far och mor behövde dem så väl.

Västergötland 1890-talet.

Och om svälten: 

”Vi voro totalt utan annan mat än några brödkakor. Mor var borta som vanligt. Jag tog en korg på armen och stegade upp till gårdens kök och begärde man, fick korgen full med diverse läckerheter. Vad mor skall bli glad, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men det blev hon inte – tvärtom. Om det var stolthet eller skamkänsla som behärskade henne låter jag vara osagt, en ordentlig avbasning var vad som serverades mig. Jag lovade mig själv att förr skall jag dö av hunger än att skaffa mat på detta sätt. I stället snattade jag ärter i gårdens magasin och åt. Ibland letade jag fram någon bit hästbröd i någons dricka. Att gårdens varmblodiga vagnshästar blevo lidande därpå tänkte jag aldrig på. Smuts, köld, svär och ohyra av alla slag, är vad jag har som minne från min barndom.

Granhammars gård, Västra Ryds socken, Uppland 1870-80-talet.

 

 

 

 

 

Magnus Västerbro har beskrivit hungersåren i boken Svälten (2018) där en flicka skickades iväg från sina utblottade föräldrar till en rik familj i grannsocknen. Att läsa om hur hon får sitta och titta på när familjen äter handlar om att också kunna se det som också borde vara möjligt för flickan. Hon tvingas se på och i det fysiska rummet kan hon uppleva onödiga orättvisor och bristande omsorg om andra men det ger henne tyvärr också kunskaper om att vilja göra något annat än det som nu upplevs och är en faktisk verklighet. Ett annat liv finns där inom räckhåll men är inte förunnat henne. Hon är elva år och detta berättas om hennes hunger och hennes hårda arbetsliv.  Hon är elva år och detta berättas om henne:

Under nödåret skickade hon bort av sina utblottade föräldrar till en rik familj i grannsocknen, där hon fick till uppgift att mot mat och husrum ”geta”. Hela 75 djur hade hon att ta hand om, två gårdars samlade besättning Inte mindre än 16 nötdjur, 28 får och 31 getter. Det var ett hårt arbete att se till att vart och ett överlevde dagen och kom helskinnat till gården om kvällen. Familjen hon bodde hos hade det gott ställt och kom aldrig i närheten av svält ens under den svåraste tiden. Men henne behandlade de så hårt att hon var nära att svälta ihjäl. Många verkade tycka att det hörde till. Tjänstehjon och löst folk som fattigare getareflicor behövde man bara ge det allra mesta så hade man gjort sitt, mer kunde ingen begära.

Därför fick flickan varje morgon nöja sig med en bit tunnbröd, en klick mesost och halvstopsflaska sur tjockmjölk, som skulle räcka till en hel krävande arbetsdag på fjället. För att överleva lärde hon sig att äta gräs. På försommaren samlade hon den högväxande tjälltoltan och skalade stjälken, så att det mjuka och saftiga kom fram. Detta åt av så mycket hon orkade, så att magen fick något slags fyllning. Senare gjorde hon samma sak med trätan och ängssyran, som fanns kvar långt in på sensommaren. Hade hon inte gjort det hade hon aldrig överlevt denna tid, det var hon själv övertygad om i varje fall. Och när hösten kom plockade hon så mycket bär hon bara kunde i en näverskopa, och ibland tjuvmjölkade hon lite från fåren och hällde över bären. På så sätt fick hon sig en riktig festmåltid. Men det vågade hon bara göra sällan, och bara lite, för fåren måste mjölkas när hon kom hem också, husbonden vaktade ständigt över både henne och djuren.

Tillbaka i huset på kvällen fick hon inte äta med familjen, som intog en stor måltid även när resten av Norrland svälte. Istället sattes hon på en pall vid spisen och gavs en skål blaskig soppa eller välling. Där satt hon och hörde hur det lät när husbonden och husfrun och barnet åt så mycket de hade lust med, till deras magar svällde så där ljuvligt av mättnad, så som hon själv bara kunde drömma om.

Ibland, när deras måltid var över, fick hon tillfälle att smyga bort till bordet och äta upp fiskbenen som de lämnat efter sig. Hela livet skulle hon minnas hur gott det smakade. Och ibland – ljuvliga stunder! – hände det att även potatisskal låg kvar, och då kunde hon äta dem också.

Ibland kräktes hon grön galla för att hon var så hungrig, så ”svältfödd och hoptorkad invärtes” som hon själv uttryckte det.

Ur Västerbro; Svälten (2018) s. 111 ff.

I Kulla-Gulla är svälten konstant närvarande. Den ensidiga kosten
gör barnen insjunkna och livsslöa:

Men den förut så maktlystna lillungen var det annorlunda. Hon ville inte äta alls, vände bara uttråkad bort huvudet från vattgröten och gnällde. Hennes ben kroknade, hennes huvud blev stort och huden plufsig. Och sällan, sällan skrattade hon.

Martha Sandwall-Bergström; Kulla-Gulla håller sitt löfte (1946/2020) s. 17

Kulla-Gulla är en berättelse om det karga livet där barn arbetade hårt och där skolgången inte ännu var barns rättigheter då skolan kunde innebära just det där andra som barn behöver få inblick i för att förstå sin egen värld och sina relationers betydelser. Som sådan kan Kulla-Gulla läsas som en inblick i hur barn hade det i Sverige en gång i tiden.

Jag började gå barfota 1 maj i skolan och så höll jag på till långt fram på hösten när marken var så vit av frost om mornarna som om det sant, men det var bara att raska på så att man kom till skolan.

Granhult, Högsby socken, Småland, 1890-talet ur Statare, 1975

Jag är både barnet och den vuxne som läser

Jag läser Kulla-Gulla. Jag var nio, tio år då jag läste böckerna som barn. Idag är jag en ömsint äldre läsare och som sådan vill jag sträcka mig in i boken och säga att allt kommer att bli bra.

Jag minns att jag som barn inte alls hade några som helst kritiska frågor rörande resan   mellan det fattigaste av fattigaste till den rikaste av rikast. I berättelsen finns den andra världen. Patron som fjärmat sig över andra, sitter högt i sin vagn och på sitt gods. Patron som styr och ställer och med varje gest påverkar sina undersåtar.  Kulla-Gulla kommer att göra tjänst på godset eftersom hennes matmor ligger på lasarettet med krämpor som berättar att det är något allvarligt och farligt som händer henne. På godset ser Kulla-Gulla en målning av en flicka. Hon känner igen sig i målningen och ser en vän i porträttet. Också patron ser något i Kulla-Gulla. Något försvunnet. Den egna dotters försvinnande när hon väljer att följa sin kärlek och lämna sin familj. De ser sitt barnbarn i Kulla-Gulla.

Jag kämpade själv med en barndom som inte alltid var så lätt och som gång på gång satte krokben för mig. Om jag inte hade läst böcker hade jag inte vetat att det kunde finnas något annat för mig. Om jag inte bodde hos andra människor skulle jag inte veta något om hur andra gav omsorg och skydd. Böckerna med sina svart-vita världar betydde också att jag kunde få lära mig att detta som jag hade kunde förändras. Det fanns något annat.  Kanske inte ett slott med guld och diameter, god mat och rikedomar upp över öronen utan något i det egna livet som kunde innebära en skillnad. Böckerna gav mig fantasi att tänka mig bort och leka i en annan  värld samtidigt som jag kunde spegla mig i utsattheten och svårigheterna i Kulla-Gullas liv.

Som vuxen kan jag läsa böckerna om Kulla-Gulla som den utvalda goda. Hon som hamnat i ett träsk men genom sin godhet, sin syn på människor, sin vilja att göra gott och stå upp för de som har de svårt får en slags upphöjd position. Det syns mig förljuget. Hon tillhör inte dem hon är bland. Hon tillhör samhällsskiktets topp. Jag vill inte att berättelsen ska vara så svart-vit men då är jag en vuxen läsare som är distanserad barnets upplevelser.

Hur ska man som barn veta att det finns något annat än det liv man själv har fått och som inte alltid är så enkelt och lätt:

  • Hur skulle jag veta att det finns andra sätt för pappor att vara pappor?
  • Hur skulle jag kunna veta att man inte behövde vara rädd utan att man kunde säga ifrån även om det var hotfullt och skört?
  • Hur skulle jag kunna veta var jag kunde få tröst och se in i något annat?
  • Hur kan man förstå att det finns en annan slags rättvisa än den man får uppleva?

Barnet i mig läser mig stark. Jag står på Kulla-Gullas sida. Jag blir modig av hennes vilja att göra gott för andra. Jag lånar Kulla-Gullas mod att stå upp för de svaga, följa sin inre röst och hålla på de löften hon gett att inte överge barn som behöver henne och fortfarande veta att det finns något i framtiden som kanske kan innebära en förändring, och då inte så stort som boken lovar utan just det att det finns något annat.

Kulla-Gulla – också en Askungesaga:

Invävd i det karga livets berättelse innehåller också Kulla-Gulla sagan. Den som kan liknas vid Askungen. Askungen som lever i askan får som alla andra flickor en inbjudan till en bal på slottet. Där finns en prins som ska hitta sin prinsessa. Där blir Askungen ”upptäckt” och får sin prins och ett helt annat liv. Det är en saga och spränger sig in i det hårda och slitsamma livet. Kulla-Gulla lär sig med ökad ålder att skilja sagan från verkligheten men tycks ha förståelse för att sagan måste finnas som en slags inre näring. Det äldsta barnet Johannis har sin tro på ett annat rike och i hans berättelser och inre världar ger Kulla-Gulla honom en väg att följa. Han kan bli präst och förkunna.

Sagor har ofta varit underlag för livliga diskussioner. Är det bra att läsa dem? Är det inte att ge en verklighetsflykt? Ska man verkligen ge barn tillgång till sagorna? Jag kommer att återkomma frågan om sagor. Skriver på ett långt inlägg om sagans kraft.

Tänker och funderar gör jag

Jag befinner mig själv i funderingarna vad en vuxen läser och hur ett barn förstår och vad det läser. Jag kommer återkomma i den frågan. Lyssna till Ola Magnell och sången som handlar om när vällingklockan ringde.

Hej HOPP 

Anne-Marie Körling

Litteratur detta inlägg:

  • Sandwall-Bergström, Martha; Kulla-Gulla, 1945/2020
  • Sandwall-Bergström, Martha; Kulla-Gulla håller sitt löfte, 1946/2020
  • Statare, 1975 Nordiska museet och Sveriges Radio
  • Västerbro, Magnus, Svälten, Hungersåren som formade Sverige, 2018

Vidare läsning finns bland annat hos dessa författare:

Moa Martinsson, Jan Fridegård, Ivar-Lo Johansson och …

 

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.