Barnet som var jag och skammen över att inte alltid vara frisk

Jag var ett litet barn. I ständig andnöd. Den tycktes vara en del av mitt liv. Men min kropp ville leka, springa, hitta på och klättra, laga grejor, cykla. Simma också. Det var en badvakt som sa till min mamma att jag led av astma. Då var jag sex, sju år.

Mina axlar, som alla klagade på, var högt uppe vid öronen. Så såg man ut när man kippade efter luft. Men jag var alltid med. Lekte med och visste inget annat. Jag såg svarta fiskar simma över ögonen och undrade om varifrån de kom, jag kände yrsel ibland och så lät jag alltid andfådd. Få var medicinerna. Ibland fick jag ta en ”sup” för att få lite hjälp. Det var sprit. En klunk eller en slev, en sked eller en liten kopp. Det lättade lite. Jag sov aldrig en hel natt. Hosta, andnöd, hosta.

Minnena kommer tillbaka då jag får ett fint bemötande på närakuten i början av detta året. Jag kan inte andas. Jag kommer tillbaka dit gång efter annan, får medicin, en del av vilka jag varit med och prövat ut och haft synpunkter på, länge, länge sedan. Jag har sett utvecklingen och fått ett annat liv genom den medicin man tagit fram. När jag sitter där i väntrummet har jag levt många år. Jag är inte ett barn. Snarare en farmorstyp. Men sköterskorna säger:

– Lilla vän, lilla du, du ska inte behöva ha det så här besvärligt.

Och läkaren säger:

– Men vi ska hjälpa dig. Du ska få hjälp. Det kommer att bli bra.

Då väcks minnena om att jag alltid var ensam på sjukhuset. Jag gick dit ensam. Jag ensam åkte in till akuten och då mitt tillstånd var akut. Jag lades in ensam och rullades ensam genom korridorerna upp på avdelningarna där jag var en välkänd patient.

Man tog hand om mig. Jag tyckte om att vara omstoppad. Jag tyckte om att få maten på rätta klockslag. Jag tyckte om det kärva men det vänliga. Jag tyckte om att bli frisk. I flera dagar fick jag ligga på avdelningarna. Senare var jag yngst på lungavdelningarna. Såg patienterna hosta, andas, tubgaser, syre, andetag. Rosslande berättelser. Ord som stakades fram ett och ett eftersom andningen inte räckte till. Också jag med mitt. Jag var ofta tyst. Med axlar upp till huvudet. Blev skakad av en sjukgymnast för att få upp allt det som inte skulle vara i lungorna. Älskade medicinernas stöd, akuthjälp och det de gav av rehabilitering. Men alltid ensam. Jag sa sällan något om min astma. Skäms över den. Skäms över de begränsningar den kunde skapa. Skäms över den ensamhet den innebar.

Jag begärde ut mina journaler. Det fanns en notering om att patienten kommer ensam till behandlingar och sjukvårdsbesök. Jag var sju år. Jag kom alltid ensam. Gjorde alla undersökningar ensam. Gick en gång i veckan till sjukhuset och när behandlingen förändrades, en gång i månaden. Många år. Många, många år. Jag fick åka tunnelbana själv. Ibland var jag mycket rädd för vägen dit. Ibland också rädd för vägen hem. Resan tog mer än fyrtio minuter en sträcka.

Men omvårdnaden jag fick kan jag aldrig glömma. Kanske behövde jag den mer än medicinerna. Omvårdnaden. Tiderna. Rutinerna. Medicinen. Klappen på axeln. Ögonen som såg snälla ut. Leendet när sköterska eller läkare gick ut ur rummet. Kexen och saften på bordet i korridoren. Att få ta själv. Det var ingen överdriven omsorg. Den var tillräcklig för mig. Mer än tillräcklig.

Som en vagga. Kanske räddade den vaggan mig.

Jag är sällan sjuk. Men när jag blir sjuk blir jag också lite vilsen. Kan jag ta mig den rätten? Får jag lämna allt och vara hemma? Det är som att minnas alla gånger då ingen fanns där och att sjukdom i sig betydde total ensamhet och avskildhet. Vill jag då vara sjuk?

Nej, det är svårt naturligtvis.

Man behöver bli speglad som barn. Någon annan som säger stopp där lilla unge, nu har du feber och bums ner i sängen, saft och bulle, en bok och en klapp på kinden. Sjukdom var upp till mig. Det är därför inte lätt för mig att vara sjuk. Jag saknade omsorgen. Den sviktade. Därför sviktar omsorgen jag måste ge mig själv också än idag. Jag övar mig på att tillåta mig det jag har rätt till. Övar mig i att ta mig själv på allvar.

När jag väl blev utskriven från sjukhuset, alla de många, många gånger, jag skrevs ut vet jag att jag gick ensam också från sjukhuset. Jag minns att jag tog backen ner och att jag andades djupa, djupa andetag och kände mig fullkomligt lycklig. Den där känslan av lättnad. Att få tillfriskna. Att leva.

Tankar idag,

Var rädda om er,

Anne-Marie Körling

Tänkte mycket på vad denna omsorg skulle ha betytt för mig:

 

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.