Redan halv nio på morgonen hör jag livliga rop från parken jag närmar mig. En liten, jag gissar, femåring cyklar på sin cykel och när farten är tillräckligt hög sträcker barnet ut benen och skrattar lyckligt. Jag följer cykelturen. Den tar tvärt tar slut vid ett ”berg”. Barnet lägger cykeln på marken och klättar upp på berget och fortsätter upp i det träd som står på bergets topp. Väl uppe i trädet, flera grenar över marken, sätter sig barnet med benen dinglande på varsin sida om en gren.
Mamman springer efter syskonet som är i färd med att lära sig cykla. Med ett tålamod som liknar en lärares följer mamman barnets vingelkrokar och är ibland på väg in i buskarna och därefter tillbaka på gångstigen igen.
Jag går där med mina hundar. De har sina upptäckter som de nosar sig fram till och noggrant undersöker. Väckt är min längtan efter att klättra i träd.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
