Stå och stampa

”… och trogen min väg bort hade jag lika långt till stjärnorna som   stjärnorna till mig”

Bruno K. Öijer (1997)

Som liten spelade jag piano.

Jag fick pianolektioner av en pianolärare. Då jag efter några år fick spela alltmer avancerade pianostycken kom det partier där mitt pianospel lät mer som plinkande än som musik. Då bad min pianolärare mig att spela om. Jag spelade om och resultatet bli om möjligt ännu värre. Med envishet bad min lärare mig att spela om och spela om och om igen. Jag anade att min lärare fick ont i sina tonsäkra öron och då jag närmade mig stycket som jag inte kunde kom nervositeten och jag spelade så illa att det inte gick att lyssna. Jag spelade inte längre efter noter. Pianoläraren satte sin blyertspenna där jag skulle börja och så satt vi intill varandra vid pinot och mitt nervösa spelande gjorde att vi kom längre och längre ifrån varandra. Jag anade att jag var ett hopplöst fall, en som inte kunde och som aldrig någonsin skulle kunna spela det här stycket som det skulle låta och som pianoläraren kunde höra bara genom att läsa noterna. Jag behövde hjälp. Inte den irritation som läraren visade mig.

Idag hade jag bett om lite vila från det jag inte klarade av. Jag skulle också be läraren spela stycket för mig så att jag kunde få använda mina små musikaliska öron och lyssna till lärarens spel. Jag skulle också fråga hur läraren gör när läraren har stycken läraren inte kan utan måste öva alldeles för mycket på.

Men då var jag alldeles för liten för att ställa de frågorna, en aning tystlåten också, så utan att säga något alls gled jag ned från pianostolen och fick i hemläxa att öva ordentligt på det jag inte kunde för att nästa vecka taktlöst komma tillbaka med samma trista klinkande och med ett musikaliskt självförtroende som gick i moll. Jag förlorade intresset för att spela piano. Nästa termin bad jag på mina bara knän att få slippa. Idag hade jag önskat att någon kunde ha hjälpt mig över den uppgivenhet och låtit mig få lyckas med ett annat stycke och återhämta lärandet för att sedan kunna fortsätta.

Detta om att stampa på en och samma plats. Hur hemskt det än låter så att detta också en form av formativt lärande. Man lär sig att sluta lära.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Detta stycke är tidigare publicerat i boken Läraren inom mig, 2014