Jag smyger in i mormors hem. Hon ligger och vilar. Hon är gammal. Jag ser att hon sover. Jag bakar en sockerkaka. Inte för att mormor ska äta av den, för det kan hon inte. Hon ska känna doften. Från ugnen kommer dofter av kanel och kardemumma. Smaksinnena retas och hon får, utan att prestera, dra in dofterna med andetagen. Dofterna finns där och sugs in i mormor. Jag vill behålla mormor i livet en stund till. Det är jag som inte vill att hon ska dö.
Jag känner mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta som berättar att ”Nu kommer jag till det svåra. Det som jag inte orkar tänka på. Och inte kan låta bli att tänka på.” Det handlar om döden och att förlora någon som man räknar som omistbar. Hur ska man fortsätta leva utan den man levt med hela sitt liv? Hur blir fortsättningen?
Mormor vilar med sitt lilla huvud på den stora kudden. Hon behöver samma omsorg som det nyfödda barnet. Jag sitter intill henne. Och när orden tar slut, mina egna, tar jag fram en bok och läser högt ur den. Det är som om jag också behöver boken. Högläsningen låter mormor få det mänskliga i en vilande ström. Ljudet av en människa och berättelserna som människorna kunde skriva ger jag mormor. Men jag ger det också till mig själv.
Stämbanden slätas ut. De blir så skrynkliga av tystnaden och den sorg jag känner. Med boken får jag styrsel och jag kan låna styrka och närvaro genom att läsa högt. Jag kan stanna kvar hos mormor utan att rädslan tar överhanden och sorgen knyter sig i magen och gör att jag vill lämna och gå ut i livet. Mormor andas och andas. Tunga andetag.
Mormors hand håller jag i min. Det doftar inget här. Sköterskorna har sagt att det inte är många timmar kvar. Sen säger de att hörseln finns och att mormor hör om jag vill berätta. Hon hör dig, sa de. Det betyder att hon får min röst. Den där strömmande sången som kommer med min röst. Inte orden eller tankarna. Att höra är inte att lyssna. När man lyssnar är hjärna och kropp försatta i aktivitet. Mormor hör mig.
Hjärtat slår ännu i mormors kropp. Detta svischande ljud genom kamrarna i mer än 95 år. Jag sjunger för mormor. Sången om att sova på min arm. Den som Evert Taube skrev. Egentligen är orden en dikt tänker jag. Mormor somnar snart för sista gången. Så likt det lilla barnet är hon. Åldrandets tillbakagång. Så mycket omsorg de behöver av andra som bistår, matar, kramar och småpratar. Jag berättar sagan om alla människorna som befolkat mormors liv, rabblar namn efter namn, sänker trösklarna för namnen och låter dem befolka rummet, alla de som skulle vilja vara där och vinka farväl av mormor. Jag läser och berättar för att bära mig och mormor mot det oundvikliga avskedet. Det kan låta som en saga.
Stämbanden. Den mänskliga rösten. Musiken i språket. Ljuden vi lärde oss att teckna ner. Språket vi band samman till berättelser för att minnas tillsammans och för att lyssna till tillsammans. Författaren från en annan tid går att läsa i en annan del av världen och i helt annan tid. Generationer tillbaka för kommande generationer. Och framtiden vi fantiserade om och fortsätter att fantisera om blir en dag dåtid men speglar trots det något vi kan tänka om och kring med skrämmande aktualitet. George Orwells bok 1984 har en titel vars årtal vi för länge sedan har passerat men bokens innehåll är fortsatt en berättelse om framtiden som tar sin början av idag. Och ordförrådet vi leker med, det som kommer ur böckerna och illustrationerna. Den där knorren.
Vi tonar in. Tonar ut. Berättar och sjunger.
*
Den unga människan jag ibland samtalar med kämpar med sin ångest. Den där ångesten som rister och skär. Så ont den gör. Det är svårt att vara en människa på andra sidan, inte förstå depressionens mörker och inte heller kunna vara där och intill. Ibland kände jag vanmakten att inte kunna hjälpa och då slog ilskan till. Jag orkade inte. Klockan var tre på eftermiddagen och solen gick i moln överallt. Det var nattsvart hos den med ångest. Svärtan for ut över allt. Vi är drabbade när vi dras in i varandras mörker och ibland tvingas vi slå oss fria för att orka med och fortsätta i det ljus vi försöker ge den som inte orkar. Men det viktiga är att inte överge utan om att stanna kvar. Att känna den andres ångest men inte rida den vidare. De andetag man tar berättar för den som plågas att man är kvar där man är. De frågor man ställer berättar att man är beredd att lyssna. Ibland räcker det med att man andas och har en stämma. Men att man stannar, stannar kvar. Inte lever ut utan lever med.
För att orka tog jag en bok. Jag högläste. Jag kunde hålla min röst i ljuset och låta stämman bära. Texten är här och nu och gör att jag orkar finnas kvar för den som behöver mig, som håller mig i kjolen och kramar om mitt bröst. Jag läste och läste. Och läste. Och läste. Rösten i annat tonläge. De mikrosekunders mellanrummen mellan orden. Den lite vilsammare takten. Jag är människa med text. Min röst är kvar. Jag är här.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
