Idag var jag hos läkaren. Jag är nöjd med min läkare. Tycker jag får gott om tid. Läkaren tittar och funderar, frågar och tänker vidare. Jag får den hjälp jag behöver. Ibland kan jag känna sådan tacksamhet över att jag får hjälp. När jag väl söker läkarhjälp är jag behövande. Jag vill inte ligga till last. Jag tänker att alltid att säkert är det någon annan som behöver. Jag är helt enkelt inte van vid den omsorg jag får. Men jag behöver den. När jag lämnar besöket och vårdcentralen kan jag klicka på de där vanliga knapparna. Dem jag avskyr. De handlar om gillande och ogillande och påverkar utan kommentarer de som arbetar och får ta del av dem. Det ska vara glada ansikten. Den som får höra att det bör blir bättre har sedan ingen aning om vad som ska bli bättre. Bara att det måste bli bättre.
Men nu fanns det lite andra frågor. Jag kunde klicka på att jag kände mig lyssnad till, respekterad och blev vänligt bemött. Så ungefär. Jag kunde också klicka på att kompetensen var hög och väntetiden kort. Jag kunde ge lite mer till mitt gillande. Det gillade jag.
Hej Hopp,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
