Men vad gör dom – de där unga?

I DN läser jag om de ungas kommunikationer och interaktioner. De unga är ju inte i de levande och verkliga kommunikationerna, de är liksom i de overkliga. Nja, nu tänker inte jag så. Barn och unga kommunicerar därför att de är människor och varje människa villl vara någon och betyda något och få ingå i sammanhang, få yttra sig, få delta och spela och samspela. Allt är förståss inte gott men då skolan inte tar den här kulturen och den här umgängesformen på allvar så blir det också en ensamplats för barn och uinga. Vi kan inte fostra ifrån något – vi kan samspela i något. Jag vill ha undervisning och interaktion. Om ungar är där! Då ska vi förstå vad de behöver för att verkligen kunna vara där fullt ut.

Det här gör barn och unga efter skolan:

  • 70 % är på nätet
  • 66 % gör läxor (hoppas de får göra den på nätet och att den fiffiga läraren har förstått hur att samspela där och inte utanför. Två eller fler flugor i en smäll i så fall. Man kan kanske hoppas på att läraren också är där.)
  • Men oj då 56% av ungarna träffas i verkligheten och ser varandra i reaö life. Kanske de är ute på nätet tillsammans och kanske gör de också läxorna i samspel. Det brukar ju bli bättre om man delar med sig av sitt kunnande.
  • 41%  ser på TV. Men jag är inte säker på att de bara gör det. De kanske samtidningg sänder fjorton sms till en kompis, chattar med någon på facebook, och gör lädorna också. Man vet aldrig med unga människor. De är liksom så kommunikativa.

Jaha, det var barn mellan 12-16 år. Jag undrar hur vanorna ser ut hos oss andra. Blir rätt så nyfiken faktiskt. Själv är jag tämligen social, men ser ingen riktig skillnad på sociala medier och verkligt socialt liv. Ett vet jag – mitt interaktiva kollegium har berikat mitt liv ofantligt. Jag får vara en lärande bland människor. Det gillar jag!

Skolans roll är att vara samspelande med verkligheten. Låt tänka att vi behöver våra språk och våra kommunikationsytor. Låt tänka att vi inte separerar världarna i en verklig värld och en overklig värld. Risken är att vi aldrig möts någonstans. För vem kan avgöra var den verkliga världen är mest verklig?

Jag är verklig här? Och jag var verklig igår då jag föreläste för lärarkandidater och de läste min blogg och för dem var jag verklig både här och där!

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *