Jag är för ordning. Det är jag. Men jag räds inte oordningen – den som kallas och syns i kommunikation. Om jag får eleverna att vara aktiva i det rum som vi samlas i är det en följd av att frågorna engagerar och eleverna utvecklar sitt språk och sin förmåga att kommunicera. Det är allt detta muntliga. Jag räds det tysta klassrummet.
Jag har alltid tänkt i termer av kommunikation, relation och stoff. Jag talade för många år sedan om boken som kommunikationsbärare och kommunikationsobjekt. Nåväl, något objekt ser jag inte boken som. Men litteratur är kommunikation. Kommunikation från en plats till en annan, från en tid till en annan tid, från en epok till en annan, mellan läsare och avsändare, mellan textens ord och bilden som skapas i det inre. Boken är kommunikation mellan två elever som läser den, ett gemensamt fokus. Två barn som spontant byter meningar ur sina böcker är mångkommunikativa, de delar med sig av sin läsning, de lyfter upp något de tänker kring och skrattar eller grubblar ihop. Alltså – klassrummet är ett kommunikationsrum. Och läroplan och kursplaner talar om samspel, dialog, lyssnande och talande, om innehåll och om hur vi kan ordna oss kring detta innehåll. Klassrummet har till uppdrag att verka för den demokrati som samhället i stort värnar. Demokratin i klassrummet handlar om att alla ska få vara i kommunikation, relation och inneslutna av ett innehåll. Rummet handlar om lärande.
Jag har länge tänkt att mina klassrum har oändligt många insändare. Författares texter, fotografernas bilder och formgivarnas uttryck är samtliga aktörer i klassrummet. Vi tar emot en mängd tankar utifrån. Men allt det som producerades i klassrummen, av eleverna, deras alster blev inte kommunikationsakter utan mer bedömningsunderlag. Elevtexter lyfts inte fram i aspekten att de är kommunicerande och i relation, dvs att dessa texter i sig är ett innehåll.
Utifrån denna tanke om kommunikation, relation och stoff hamnar mina tankar om mobilen. I allas händer, ja till och med sexåringar har mobiler, så har vi en kommunikationsmöjlighet. Därmed yttrandefrihet. Vi kan också samla in information och ladda vår mobil med kunskap. Ja, det är om vi tillåter den. Den kompetens som barn och unga besitter i form av mobilanvändande måste också lyftas in i klassrummet. Det handlar om mycket allvarliga saker som att utbilda inom ett stort och viktigt område- den att få avsändarkompetens och mottagarförståelse. Den att omsätta redskap till verkliga ordmaskiner och stå för den text och det fotografi man tar och sänder iväg till andra. Mobilen är i var mans hand. Det är den moderna pennan och det viktiga pappret. Det är också kameran och möjligheten att på egen hand dokumentera för att lära och för att förstå. Det är så mycket mer än att bara ha en mobil.
Vad räds vi för i skolan? Räds vi för att vår undervisning hotas? Vad är problemet?
Kan vi istället för att beslagta mobiler och skapa ordningsregler som inte gäller någon annan stans än vid start och landning i våra flygplan göra undervisningar där redskapen inkluderas?
Jag älskar boken! Jag älskar redskapen för boken! Vad händer om vi låter litteraturen få en twitterrad i Twitter, vad händer om vi sänder iväg den vackraste meningen ur boken i ett sms till någon person och där vi tydligt berättar om författaren så att vi älskar källan och medvetandegör avsändaren. Vad händer om vi gifter modern teknik med gammal? Vad händer om vi inte fostrar utan lär? Vad händer om vi lär och i lärandet utvecklar fostran? Vad gör vi med skolans närvaro i samhället? Vad är skolans uppdrag? Vad tänker eleverna? Kanske det räcker med ljudlöst? Kanske eleverna få anteckna i sina mobiler? Vad gör mobilen så farlig?
Jag tror inte på tystnad i en demokratisk värld. Jag tror inte på klassrummets tystnad. Jag tror inte på att ta ifrån någon en penna och ett papper. Jag tror inte på att ta ifrån redskap som möjliggör kommunikation. Jag tror vi gör oss en otjänst. Samtliga. För utanför pulserar alla osynliga texter mellan människor. Utanför skolan skriver vi in oss i alla sociala sammanhang. Vi skrivande människor! Vi är våra ord. I digital form ger vi oss till känna.
Men var är undervisningen?
Jag tänker också på hur farliga alla kommunikationsmedel är för de som vill skapa tystnad. En penna är ett kraftfullt vapen. Jag önskar att såväl penna, papper och mobill med täckning finns för de som kvävts och fått sin yttrandefrihet fråntagen. Mina tankar går givetvis till de som tror på det fria ordet och därmed människan.