Pojken sitter vänd mot en tall. Hans huvud är böjt. Då jag går förbi tänker jag att något har hänt och att han är ledsen. Det är en alldeles för snabb tanke. Dessutom beskriver det hur jag reagerar på det faktum att barn är ensamma. Jag beslutar mig för att närma mig pojken. Jag ser att han plockar med kottar. Jag säger därför något om kottarna initialt. Inte en fråga om det jag föreställer mig och som jag önskar svar på. Barn har rätt att vara ensamma. All ensamhet är inte farlig. Det är viktigt att kunna göra saker på egen hand. Vi ska inte skrämma eleverna. De måste få uppleva det positiva med ensamheten. Man är själv och det är som det ska. Man undersöker saker för att man vill och önskar och drivs framåt. Jag funderar ofta på den där förmågan att vara själv. Inte ensam. Men själv. Hur som helst:
Han vänder sig upp och berättar att han bygger med kottarna. Jag ser en liten byggnad intill tallens rötter. Det finns en ingång och nu är han i färd med att göra färdigt taket.
– Berätta om din byggnad frågar jag.
– Den ska vara till larven, säger pojken.
– Larven?
Han visar en liten dammig larv som han tar upp med fingrarna. Han sköter om den. Den ska inte bli trampad på. Den ska få leva. Det är den lilla pojkens tanke. Han gör något viktigt. Även om larven ser ut att behöva fukt och egen tid kan jag inte komma med några pekpinnar rörande larvens situation. Han säger:
– Jag ska springa in och hämta vatten till den.
Han försvinner bort över skolgården. Kottarna har blivit ett hus. Larven kryper vidare.
Jag tänker på den rad jag fick ur Henrik Berggrens bok Att bära världen. En bok om Dag Hammarskjöld. Där står på sidan 117:
Lekens ljusa lugn i ögonblicket
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
