Zeldas sol. Hon säger att den lyser på alla. Det tänker jag att den ska få göra här också. Lysa på dig och dig och dig/Anne-Marie
Inför ledigheter kan man som lärare ana viss oro hos en del elever. De vill inte vara lediga. De vill gå i skolan. Också hos kollegor finns de som inte genast pustar ut inför ledigheten. Ledighet påminner också om det som saknas. Julgranen som inte köps. Julklapparna som inte innehåller det klasskamraterna önskar som mest. Det blir ingen ny telefon. Det blir ingen spelkonsol. Det blir inte den där rosenröda glittriga julen. Någon kanske har en förälder som dricker. Ett annat barn saknar en förälder. Julledigheten är krävande och lämnar ut något som inte alltid är så glatt och så enkelt. En stol som står tom eftersom gästen vägrar komma.
Jag har haft några julaftnar som plågat mig redan innan någongång runt Lucia. Julensamheten tycktes mig så tydlig och den berättade något om min situation. Barnen var hos sin pappa. Jag var ensam med mitt julpynt. Kunde inte njuta. Kunde inte uppskatta. När kollegorna sa God Jul och Gott Nytt År ville jag att de skulle stanna kvar och att allt var som vanligt igen.
En av de gånger jag var som mest ensam, och då jag led av ensamheten, klädde jag upp mig. Det var ändå julafton. Jag tänkte äta lunch ute och njuta av de som stressade köpte det sista. Ja, det var goda tider. Plånböckerna syntes flöda. Jag stapplade omkring i mina fina kläder och min vackra kappa. Hamnade i kön till räksmörgåsarna, köttbullsmackorna och kanske ett glas vin. Usch så ynklig jag kände mig. Jag minns att jag var bräcklig som den stelnade kristyren jag försökt dekorera med.
Då såg Henning Mankell mig. Jo han satt där ensam med påsar och paket. Väntade på sin fru som handlade in det sista. Han slog sig ner hos mig och påstod att han kände mig. Jag visste ju att han inte gjorde det så jag sa att jag kände honom men att jag visste att han inte kände mig. Nåväl. Han stod på sig. Vi satt där och småpratade. Han hade sett min skörhet och gav mig rådet att inte stå på tå utan att sätta ner båda fötterna i golvet och gärna en aning bredbent. Så att jag skulle stå orubblig. Han lämnade sedan bordet och sprang och köpte en julklapp som han gav mig. Han sa:
– Bjud in ensamheten. Den är ju ändå där. Gör den inte så främmande.
När jag sedan firade min ensamma jul hade jag ensamheten som gäst. Jag bestämde mig för att dricka te och äta mackor. Någon julmat behövde vi två inte.
Jag berättar det här ibland. För också jag är ensam. Som du kanske är. Och minns när elever dröjer sig kvar i klassrummet på julavslutningen kan de behöva höra att du längtar till dagen då skolan börjar igen och den dag då ni återses. För det kan vara den önskan eleven helst av att önskar sig.
Vänliga hälsningar
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
