Vygotskij tyckte om den som inte kunde

Att inte kunna. Så underbart egentligen. Att verkligen inte veta hur man ska göra. Igår var jag i ett sådant okunnigt tillstånd. Det hemska var också att jag tillräknades förmågan, tilltroddes kompetensen, som om vi talade samma språk så att säga. Vi talade inte samma språk alls. Jag var nästan på vippen att säga – Jag förstår.

Nu var det så att jag var ohyggligt trygg med den jag var okunnig tillsammans med. Det är nog så det är tänker jag. För att vara okunnig om något, våga säga det, blotta sin okunskap måste man känna tillit och trygghet. Den tilliten och tryggheten behöver inte vara social i bemärkelsen att man måste älska varandra. Men att vara trygg i någon annans kompetens och denna någons förhållande till de som inte äger denna kompetens. Det handlar om att ha prövat sin okunskap trevande tassande i osäkra domäner, och märkligt nog upptäcka att okunskapen hos mig inte värderas illa av den som redan kan.

– Det är som om man får vara okunnig rakt upp och ned, hörde jag mig själv säga. Åh så spännande det blir att se vad jag kan lära mig av det här och genom den här personen. Det slog mig så att det mesta modet jag behöver för att vilja får jag av den andre, den som tror att jag vill lära mig. Och som inte värderar de fel jag gör under resans gång.

Jag tror Vygotskij tyckte om den som inte kunde och lade hela ansvaret hos den som redan kan. Sen litade han på samspelet mellan dessa två och kunskapsobjektet som de båda delade. Så tänker jag.

Anne-Marie

This entry was posted in Barns rättigheter, Värdegrunden, Vygotskij and tagged , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Vygotskij tyckte om den som inte kunde

  1. Jos says:

    gillar din nya look. kram.

  2. Anne-Marie says:

    Tack! A-M

  3. Lisa says:

    Och det är där vi specialpedagoger/speciallärare ibland måste komma in. När klassläraren inte alltid kanske hinner med, eller vågar, att låta eleverna vara ”tryggt okunniga”.

    Ja,jag vet att man inte bör urskilja, avskilja, separera från klassgemenskapen men ibland vågar eleverna inte vara visa sin osäkerhet bland sina klasskamrater som kanske redan förstått. Då kan det finnas behov för avskiljdhet, ett litet mindre rum, en liten mindre grupp där ingen skrattar åt de frågor man ställer och där man vågar ställa sina frågor.

    Sen är det givetvis önskvärt att den tillåtande miljön finns i den stora klassen, tillsammans med klassläraren, och att man kan uppnå den lärande, resonerande stunden i Vygotskijs anda inne i klassrummet!

  4. Anne-Marie says:

    Håller med! A-m

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.