”Mamma var tyst när hon studerade.
Jag var tyst när jag funderade.”
Min mamma brydde sig inte om ifall jag gillade eller inte gillade tavlorna på konstutställningen. Och jag visste inte mycket om konsten jag kom att överrumplas av. Min mamma tog mig helt enkelt till en plats dit jag själv inte hade kunnat gå. På själva platsen delade vi upplevelsen av att se på tavlorna. Det gjorde vi var och en för sig. Mamma var tyst när hon studerade. Jag var tyst när jag funderade.
Konsten var stor. Tavlorna är stora sa mamma. Inte konsten. Den är större sa hon. Jag hade tur som hade en mamma som inte brydde sig om ifall jag gillade eller inte gillade. Jag följde med helt enkelt. Det är på konsten jag tänker när jag sitter med boken framför mig. En bok som inte känns som de böckerna jag är van vid.
Och bilderna ger mig en något att fundera över. Miljön de beskriver är välkända för mig. Men inte på det sätt jag är välbekant med vad de förmedlar utan konstverken ger mig en annan dimension om vägen till parken. Det är inget konstigt med det.
”Man behöver inte gilla lärde hon mig.”
Det är konststycket att ge barn och unga konstupplevelser som triggar mig. Min mammas obekymrade förhållande till om jag skulle tycka om det jag såg eller om jag inte skulle göra det. Man behöver inte gilla lärde hon mig. Men man behöver titta. Och vara där. Så främmande från den kultur som råder idag där vi skyr allt i rädsla för att vi kanske skulle komma att ogilla. Vi måste gilla. Annars är det utan värde.
Mamma gick in i den lilla biografen som presenterade konstnären. Jag var tvungen att hänga med. Dit hon gick dit gick också jag. Oförglömligt blev det att titta på konstnärens skapande. Nu öppnar jag äventyret som kommer med denna bok. Det bekanta med att gå till parken. Den känner jag till sedan barnsben. Också barnet vet vad det är att gå till parken. Men vägen till parken går genom konsten. Både genom orden som färgar av sig i språket och konstverken som ger verkligheten en annan lyster. Vi behöver inte fråga om gillande och ogillande. Vi kan förundras över något vi inte behöver förstå. Vi kan titta ner i boken och följa både känslorna och äventyret in i parken.
Tack för boken Sara Stridsberg.
Tack för konsten Beatrice Alemagna.
Tack för utgivningen Mirando.
Tack till Sara Stridsberg och Beatrice Alemagna för boken Vi går till parken. Tack till Mirando förlag för utgivningen.
Hej HOPP för läsarens upptäckter,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
