Väldigt, väldigt ung civilingenjör

Körling fotograferar 2010

Samtalade med en ung civilingenjör. En mycket, mycket ung och i arbete. Vi talade om skola, om yrke, om framtid, om yrkesval. Vi satt över vänta-och-dricka-kaffe-på-en-flygplats-där-alla-flygplan-var-försenade-och-vad-gör-man-inte-för-att-slå-ihjäl-timmarna – vi småpratade. Det var betydelsefullt. En ung människa med tydliga framtidsutsikter och en snabb färd genom grundskola (njae) och högskola (tjohej).

Det visade sig att denna person älskade att lära sig. Så klart tänker jag. Men i skolan betydde lärande att vänta, vänta, vänta, vänta:

– Du, man är klar med en sak, upp med händerna, och visa det, och vänta, vänta, vänta – tråkigt, gäsp, tråkigt!

– Jo, tänker jag och vet att om organisationen är att allt går via lärarens kontroll och överblick så blir hindren sådana.

– Men så kom jag till högskola och där fanns det inga övre gränser eller långsamhetsväntande… där kunde jag bara utvecklas. Jag älskade det. Då upptäckte jag att det är fantastiskt att lära. Men hjälplöst tråkigt att vänta. Vänta, vänta, vänta!

Då signalerade flygplanstiderna ut på nytt. Förseningar. För mig blev det en tanke kring lärandet. För det mycket unga civilingenjören blev det en tanke om tekniken – sa de att flygplanskroppen inte tålde snö? Trots väntan på en avresa var vi båda i en slags konstruktion. Den sociala ingenjörskonsten kan hända? Samtalet mellan två kring något specifikt utanför oss.

Anne-Marie

This entry was posted in Barns rättigheter, Hinder för lärande, Styrdokumenten, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

3 Responses to Väldigt, väldigt ung civilingenjör

  1. Plura says:

    Vilken lysande beskrivning av ett yngre exemplar av civilingenjör. Även en ”gammal” civilingenjör kan känna igen sig i lärandets vedermödor.

    Både grundskolan och gymnasiet var en lång transportsträcka av väntande. Det var först på KTH man kunde kör den hastighet man själv ville.

    Och allt var målrelaterat till vad jag tyckte var kul att lära mig, inte i förhållande till några andra kompisar. Där kunde det drälla av femmor på tentan.

    Minnen från ett fornstort 70-tal från Plura.

  2. andreas says:

    Jag är civilingenjör till yrket, och läste i början av 00-talet, och det jag minns var att kurserna var av väldigt varierande kvalite.
    Jag minns dock speciellt en färgstark matematiker av rumänskt ursprung som vi hade i analyskurserna som verkligen fick mig att öppna upp ögonen för hur spännande matematik kan vara, och att matematik inte bara är anonyma och stela formler och regler utan visade också vilken kulturskatt som matematiken faktiskt är och vilken lång historisk tradition som ligger bakom, kanske inte så mycket här i sverige, men i andra europeiska länder. Det gjorde ämnet mycket mer levande och dynamiskt.

    andreas

    /andreas

  3. Anne-Marie says:

    Jag beklagar att jag inte fick uppleva matematikens enorma kreativitet och hur man kunde arbeta sig fram genom att rita och tänka. Det är tänkandet jag upplevde som så roligt. Borde ha fått det i min egen skola och inte på slutet av min utbildningskedja – på lärarhögskolan. A-M

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.