Det är märkligt att man kan använda begreppet förtroendetid för lärare. För det är just det man visar att man inte har – förtroende. De år jag har arbetat som lärare har jag arbetat så att jag fullt ut kan genomföra det stora uppdrag jag har att genomföra lektioner, planera, utvärdera, samt att tänka och fundera över var och en av mina elever, hur de lär och hur de utvecklas. Det är inte ett enkelt eller lätt arbete. De första som ska ha förtroende för mig är mina elever. Om jag inte sköter mitt arbete, kommer förberedd, har ett innehåll kommer mina elever såväl få lida för detta som att synliggöra det.
Jag har inte en egen dator, jag har inte en värdig arbetsplats, jag har inte ens en skrivbordslampa… så ska man binda mig vid min arbetsplats bara för saken skull så behöver jag förutsättningar för detta – jag vill inte vänta på att datorn blir ledig, jag vill inte bli störd då jag tänker, jag vill kunna sitta ostört och skriva, jag vill inte känna hjärtklappning för att allt som ska göras försvinner i brist på möjligheter att göra det jag ska och vill. Jag har alltid arbetat mycket. Men där jag själv haft bäst förutsättningar och möjligheter.
Jag är fullkomligt slut efter en hel dag i klassrummet och skulle må bra av att slippa den stress som det innebär att inte ha en egen dator att arbeta vid, att uppkopplingarna inte fungerar och att kopiatorn har papperstrassel. Klassrummet har jag städat klart och morgonförberett. Är det inga saker att göra vid skolan sätter jag mig gärna i min enskildhet och gör det jag måste göra.
Var jag gör det – tror jag inte spelar så stor roll – att jag gör är däremot väldigt viktigt. Att jag skapar läroplansrelaterade undervisningar och planerar dessa genom att tänka på kursplaneinnehållet. Om mina ledare visar mig förtroende för det jag gör – så kommer jag uppleva motivation. Jag beklagar att de som skrivit under uppropet om lärarnas tider, de har visat sig vara fel ute, det är mer professionellt att tänka att vi har uppdraget att genomföra innehåll och detta tillsammans med eleverna.
Ska jag vara ärlig ser jag hellre att jag har mer tid med eleverna! Det är där hela uppdraget vilar. Om jag inte sköter mitt jobb är det deras förtroende jag sviker.
Jag tackar Mats Öhlin som var den förste som lyfte frågan!
Anne-Marie
På en skolgård:
– Fröken! Fröken!
– Jaaaaaaa.
– Vet du? Det som vi pratade om ….
– Just nu har jag inte tid, jag har slutat jobba för dagen. Men vi kan ta det imorgon.
– Ok. Hej då.
Nästa dag i klassrummet:
– Fröken!
– Jaaaaaaaaa
– Det som vi pratade om föra gången…Jag måste gå ut NU och undersöka mera.
– Det får du inte. Just nu har vi lektion i klassen. Du kan göra det på din rast eller på din fritid.
Förtroende för både lärare och barn!
Det var inte bra – eleverna ska ha sin lärare. A-M
Uppenbarligen.
Tyvärr kommer rätt ofta in i bilden svar som ”jag har inte tid just nu”, ”just nu är jag på rast”,”kan vi ta det sen”, ”inte just nu”. Hemma likaväl som i förskolan eller skolan.
Episoden som jag tidigare beskrev fick mig tänka mest på barnets behov att INTE alltid vara bunden till en viss plats eller tid.
Hur mycket är skolan förberedd på att ge förtroendetid till barnen?
Då jag lämnar skolorna jag arbetat vid så har eleverna gått hem för dagen. Att knyta an till det eleverna vill prata om tycker jag är mycket viktigt. Och det handlar om att värna kommunikationen. A-M
Håller fullständigt med dig, Anne- Marie!
Det är vi vuxna som sätter ribban på hur kommunikationen ser ut. Vi kan inte förvänta oss eller kräva att barnen skall lyssna på vad vi säger när vi rätt som oftast besvarar dem med ”inte just nu”, ”vänta lite”. Barnen är otroligt intelligenta och helt enkelt besvarar oss på samma sätt som vi lär ut.
Och det vackra är att i samspel med ett barn man får på en gång ”kvittot” på hur bra vi kommunicerar.Vi behöver inte söka svar någonstans annat än i oss själva.
Jag kanske låter fördömande, att jag drar under samma kam alla vuxna. Det är långt ifrån mig. Jag är helt övertygad att det finns många vuxna som tar på största allvar rollen som de spelar i barnens liv.
I min mening läraryrket är speciellt just på att man är sitt yrke. Det handlar inte att prestera, engagera sig, göra sitt jobb från 9 till 17 och sedan gå hem och stänga av. När man väljer läraryrket handlar inte att välja vara martyr av någon slags, det handlar att ständigt söka.Söka idéer, inspiration som skall föras vidare till barnen nästa dag.
Det är kanske något som unga lärarstudenter borde informeras mera. Om vad är det som förväntas av dem i verkliga livet.
Gissa vad jag blev populär på förskolan där jag jobbar när jag lyfte fram en reflektionsfråga, just på tanke hur vi bemöter barnen:
-Är man bättre pedagog inomhus eller utomhus?
Jag säger väldigt sällan till mina elever att jag inte har tid, har rast och aldrig att jag har slutat för dagen. Jag är nämligen på skolan långt fler timmar än vad de är. Jag finns där för mina elever när de behöver mig och behöver då ibland, precis som Anne-Marie, vara lite för mig själv när eleverna gått hem.