Gränslöshetens ångest ”Palle ensammast i hela världen”

Illustration av brorsan Anders Körling till min text JAG BLIR GLAD, 2006

Det fanns en liten barnsaga jag läste då jag var liten. Den handlade om en liten pojke som vaknade upp till en värld som inte längre befolkades av några människor. Allt blev med ens tillåtet för den lille killen. Han kunde ta vilken mat han ville, han kunde gå in och ta allt han önskade sig i affärerna, han kunde köra och pröva de motorfordon han ville… allt var tillåtet. Jag minns att jag fick sagan uppläst för mig av en vuxen. Det var tur det.Boken utgjorde en ram för min fantasi och närheten till en vuxen gav mig trygghet. Det boken beskrev handlade inte om mig. Det handlade om en pojke. Det boken beskrev var egentligen hur viktigt just detta är. Att ha ett sammanhang och att detta sammanhang inkluderar oss människor och förväntar sig saker och ting av oss.

För det gränslösa skapar en stor ångest hos alla. Den att inte veta var en gräns går. Palle går ut i den värld där inga människor utgör hinder för det han vill. Men det ödsliga vid den annars så barnrika sandlådan gör en aning ont att se. Godiset smakar inte godare om det ges i mängd och utan måtta och sans. Det finns inget godare än just det rimliga och den lagoma påsen, det begränsande smakar bättre. Allt man kan göra och pröva handlar också om att ha någon att följa, titta på och få ramar för. Det som görs utan relation till någon annan kan till en början upplevas fritt. Men det är inte fritt. Det är som oändligheten synliggörs. Och den skapar oreda.

Jag minns en flicka som aldrig fick några regler av sina föräldrar. De ville inte ge henne det. Hon prövade alla utetider, kom hem allt senare, kom hem senare och senare och fick inte något gensvar i form av oro eller markering. Hon berättade detta för mig då jag jobbade i en friare verksamhet. Hon avundades mina barn och sa att jag nog älskade dom. Hon trodde sig inte älskad alls. Om hon var det eller inte kan jag inte säga. Men att hon prövade sina föräldrars kärlek till henne och mötte den aldrig i den begränsande form som ett klockslag kan innebära.

Det är ett sätt att bry sig om – att ge frihet full ut är som att ge ett universum utan karta. Alla gränser behövs för att kunna överskrida dem – så ser växandet ut.

Jag älskade den här boken om Palle ensammast i hela världen – för Palle vaknade upp ur sin mardröm – och fann sitt sammanhang igen – en mamma, en pappa, en kompis, en liten stad, en trygghet i att ingå och inte vara ensam. Barn är ensamma om vi gör dem till centrum. Barn är ensamma om vi inte talar om att vi behöver dem. Barn är ensamma om …

Den där flickan då… hon berättade om sin gränslösa värld. Hon sökte sig till det ytterligare gränserna och … de kom att skada henne. Jag var en slags gräns för henne. Men jag räckte inte till för jag förstod inte fullt ut.Tänk att jag kunde vara en annan liten människas trygghetsgräns? Att jag kunde vara det?

Så är det med människor. Vi måste visa att vi vill vara med dem och att vi visar det. En hemmatid på kvällen är en sådan visare i vardagen.

Anne-Marie